Nu satt jag där och tvekade igen. Min varsamma vän hade räknat upp alla fördelar för mig om jag stannade kvar. Jag som trodde att jag hade bestämt mig. Nu satt jag åter på vippbrädan som gungade mig åt olika håll.

”Kom igen, tänk dig för”, sa hon.

Hon hade med några få ord snörat på logiken lågskor och den dansade nu framför mitt ansikte som ett retsamt insiktsfullt mantra.

”Tänk dig för”

Plötsligt mindes jag filosofens ord, ”varje handling tar sitt ursprung ur hjärnan eller hjärtat”. Så länge jag inte levde efter en reflex styrdes mina impulser av mitt logiska tänkande eller mina svallande känslor.

Mitt hjärta kunde inte tänka. Det skrek bara rätt ut i vilken riktning det tyckte jag skulle gå. Liksom en fallskärmshoppare inte behöver förklara sig varför han slänger sig ut.

Jag påminde mig själv om diskussionen min syster haft med våra föräldrar angående den hund hon önskade sig och som vi tillslut fick. Inga argument i världen kunde avskräcka henne från det, allra minst en diskussion om ansvar när hela hjärtat längtade efter en fyrfota vän.

Min varsamma vän såg nog snart att jag bestämt mig. Hennes kropp gav en uppgiven gest. Sånt där syns alltid i ögonen på folk har jag märkt. När man har grubblat klart. Det är som om du så tydligt funnit den plats där solen slår igenom molnen. En pelare av ljus.

Benen bara går av sig själv och ögonen släpper inte ljuset. Oansvarigt skulle vissa kalla det. Så länge det inte skadade någon annan var det, det ärligaste jag kunde göra. Jag gick.

I ljuset av det skenet har jag aldrig vågat döma någon. I varje ansikte som fladdrar förbi, finns en sådan plats. Det är inte alltid logiskt, men det är sann kärlek.


© R Werner