Ville ge dig livet
i en krans av doftande vanilj

ville ge dig barnen

förstås den berusande till döds
besjungna kärleken

Av min högsta önskan dog
ett jag ett du ett vi

inga spillror kan bli större
visst älskar jag dig än


du den stora

kärleken

den som låg i spillror redan
då i bön så låg hon flickan
hon vars önskan inte vann
över begär

livets sorg i krans av dofter


i evigheter finns du dig jag
aldrig upphör älska aldrig
klarar

hon tror du alltid vilar i de
varmaste knutna händer

de bundna av empati


du det vackraste existerande


ett utsträckt frågetecken efter
tid där sträcken från dess
böjning aldrig ebbas ut


Det är vi. Du min sorg min sorgsna
melodi. Du vars ord brännt i
evighet till dig jag alltid återvänt


Som att längta efter livet
sedan dö en liten bit


dö av allt aldrig kunnat ge
dig dö i evighet