Du lämnade mig helt plötsligt ensam i den stora kalla världen. Det kom som en chock. Aldrig trodde jag att det skulle hända dig, inte så här tidigt, inte nu. Antar att ditt hjärta inte orkade slå något mer. Det klarade inte av mer smärta, stress och oro. Om du bara hade berättat något för mig, eller lyssnat på när jag ville hjälpa dig. Du var för upptagen att se till att alla andra mår bra istället för att må bra själv.

Det går inte en endaste dag utan att jag tänker på dig, saknar dig och vill vara med dig. Finns så mycket jag vill ha ogjort och så mycket jag vill säga. jag kanske inte visa det så ofta men jag älskade dig mer än något annat i hela världen, och jag gör det fortfarande fast du inte finns med mig. Jag vill bara kunna krama om dig, se dig le igen, höra din röst och bara få vara med dig en sista gång. Jag minns när vi gjorde vår grej när vi kollade på övernaturliga program tillsammans på sena söndagsnätter. Jag minns hur vi kunde prata om vad som helst i timmar hur privat det än var.

Dock den senaste tiden innan du försvann gled vi mer och mer ifrån varandra, vi båda sjönk mer och mer ner i depressionen på varsitt håll men höll det för oss själva. Det gör så ont att tänka på att min bästa vän, mamma och äkta hälft inte finns kvar hos mig. Jag försöker att vara stark och tänka att det kommer bli bättre, att du finns med mig i mitt hjärta. Men det är så svårt att leva utan dig, mamma. Du lämnade mig som en vilsen sextonåring, utan hopp och drömmar. Det enda jag vill är att vara med dig igen.

Snälla, mamma. Kom tillbaka till mig. Du lämnade mig alldeles för tidigt, helt ensam utan någon. Älskar och saknar dig så det gör ont i hela kroppen och själen. En dag ses vi igen.