Har hoppat färdigt


det är över över för att livet är
en soluppgång ett sken som mig

förfört. Är över för kräftans
spad minner mig om skir gardin
av spets

om drömmen invid viken samtal
aldrig ebbar ut


Livet blev asfalterat grus
avtagsväg blev återvändsgränd

livet blev ett stycke mark där ej
fanns plats att vända

nu hånar klokskap depression

den kloke bänder upp ögats ljus
kärleken tvingar med lena ord
den brustna till mark


han vill så väl lyckan så väl till
alla vill så väl att lyckan dansar
stadigt över taken


är bara okunskap som lagts att
vila som om ögats enfald skola
straffas


hon skrockar vilt skrapar sko
vid berg vet nog allt hur
bädd är lagd hur solens sken
har lagt sig

Ser deras bäddar som sin egna



hur solens skärpa tror sig fångat
solen som om de kunnat äga


De lyckliga. deras stinkande
enfald. Får aldrig bliva mig
sjunger lyckan den som
prövats.


aldrig bliva mig jag vildkaprifol
jag bäckar tänjda.