Ett barndomsminne fladdrar förbi. Pappa och jag ska köpa glass i Grogglunden. Päronglass på pinne. Det bästa jag vet. Jag sitter bakom pappa på cykeln. Håller hårt i hans kavaj. Jag är bara några år.

Ett annat minne dyker upp. Jag är sex år. Mamma och pappa är skilda. Min bror och jag har fått en styvfar. Det ringer på dörren. Det är pappa som kommer. Han ger mamma 50 kronor. Pappa sträcker ut handen för att dra mig intill sig. Jag vill inte. Gömmer mig bakom mamma. Kanske kände jag mig redan då sviken. Hans ansikte blir ledset. Men han tvingar mig inte.

Min styvfar är militär. Hans vänner är ofta hos oss. Dricker och röker, pratar och skrattar. Jag ska visas upp och sitta i hans knä. Fast jag inte vill. Jag vågar inte säga emot. Ibland tar han fram sin pistol och visar för mig. Han vill vara snäll mot mig. Men är det på fel sätt. Det känner jag när han tar i mig.

En vän till honom, farbror Gunnar, kommer in i min brors och mitt sovrum. Jag har inte kunnat somna för att de pratar och skrattar så högljutt. Farbror Gunnar tar min hand och säger att jag ska känna på något lent och mjukt. Jag förstår inte vad det är. Ingen ser och hör.

Mamma och min styvfar bråkar ofta. Han slår henne. Min bror, som är fyra år, brukar skrika genom den stängda dörrens nyckelhål, att styvfar inte får slå hans mamma. Det får han sedan lida för när mamma inte är hemma. Blir omkullkastad. Cigarettbränd på sina små händer. Pojken har bränt sig på kaminen, förklarar styvfar, när mamma undrar.

Jag skapar min egen fantasivärld för att stå ut. Jag har en låtsaskompis som heter Allison. Hon är min trygghet. Någon som alltid är snäll. Som jag kan prata och leka med. När mamma, min bror och jag är på besök hos en familj som har piano, säger jag att jag kan spela. Innan mamma hinner protestera sätter jag mig vid pianot och klinkar. Naturligtvis kan jag inte spela piano. Det är bara i min fantasi. Mamma skäms över sin fantiserande dotter.

Mamma och min styvfar får två pojkar. Det är ganska stor ålderskillnad mellan dem och mig och min bror. Åren går och någon kontakt med vår pappa blir det inte. Minsta försök från hans sida spolieras. Det ser vår styvfar till. Han vill bestämma över oss. Vi har ingen talan alls.

När pappa vill ta med min bror ut och fiska, blir det aldrig av. Min styvfar skyller på att pappa ändrat sig. Att han dricker. Att pappa inte alls vill ha kontakt med oss. Han tvingar pappa att skriva på ett papper, där han accepterar att min bror och jag ska byta efternamn, till min styvfars. Vi ska vara hans barn. Ingen annans.

Mammas och min styvfars förhållande blir allt sämre. Han misshandlar henne ofta. Både psykiskt och fysiskt. Många gånger får vi barn vara åskådare. Alla grannar hör men ingen hjälper oss. Han håller oss i ett järngrepp. När min bror och jag blir äldre och vill gå ut med kompisar och dansa, måste vi tala om det flera dagar i förväg, annars får vi inte gå ut. Helst ska jag ge honom en kram för att få som jag vill. Jag avskyr det. Men gör det ändå.

Inombords gnager hatet mot min pappa. Varför har han övergivit oss? Vet han hur vi har det? Varför räddar han oss inte? Tänk om vi hade fått en reträttplats hos honom undan helvetet!

När jag flyttar hemifrån, 21 år gammal, till en omodern liten lägenhet, är jag överlycklig. Den lycka jag då kände har jag aldrig upplevt senare i livet. Jag gick som på moln av lättnad. Flyttade från Helvetet till Paradiset. Jag gav mig själv ett löfte när jag flyttat. Att inte låta någon trycka ner mig. Att alltid utrycka mina åsikter och stå för dem. Jag blev fri från allt jag tvingats till. Hem gick jag sällan på besök.

Ibland när jag var och handlade såg jag min far och hans fru. Jag cirklade runt dem, som en gam, utan att ge mig tillkänna. Fylld av hat och ilska. Han var alltid mycket proper och välklädd. Med fint mörkt hår. Att vi var lika kunde jag se. Hans fru var äldre än han. En tant i hatt och kappa, med hästansikte, tänkte jag elakt. Men ändå önskade jag bara att de skulle se mig. Bekräfta mig!

Min bror tog i vuxen ålder kontakt med pappa. Det var svårt att känna samhörighet med någon man inte kände, tyckte han. Pappa hade utryckt en önskan om att träffa mig, berättade min bror. Aldrig, svarade jag ilsket.Han har aldrig brytt sig om oss. Denna åsikt höll jag envist fast vid under alla år.

En dag för några år sedan, när jag satt och läste tidningen, fick jag se en dödsannons med ett välbekant namn. Det var min pappas dödsannons. Att han hade barn framgick inte i annonsen. Jag hade förberett mig på att jag en dag skulle få läsa hans dödsannons. Men att min bror och jag inte ens fanns med i dödsannonsen! Det kändes ända in i hjärteroten. Att vi var förnekade ända in i döden.

Min bror tog i alla fall kontakt med pappas fru och frågade om hon hade något emot att vi gick på begravningen. Det hade hon inte. Vi var välkomna. Så vi gick på begravningen med efterföljande minnesstund. Vi träffade kusiner och gamla fastrar, som vi aldrig sett eller hört talas om. Vi visste ju ingenting om våra släktförhållanden på vår fars sida. Det var omtumlande!

Några veckor senare bjöds vi på kaffe och hembakat hos pappas fru. Då fick vi en annan bild av vår far. Hon berättade att hon många gånger föreslagit honom att ta kontakt med oss. Men pappa ville inte ställa till besvär och orsaka problem för oss. Hon sade att han lidit hela sitt liv av att inte ha någon kontakt med oss. Vilket även andra människor senare vittnat om. Tyvärr när han redan var död. Om vi bara fått veta medan han levde!

Pappa var en mycket vänlig och omtänksam människa, enligt hans fru. En duktig musiker, som kunde spela många instrument. Hon tog fram en bandspelare och band, där vi kunde höra när pappa blev intervjuad i radio om musik. Vi fick även lyssna på inspelningar där han spelade piano och trumpet. Jag kom att minnas att hans basfiol gjort märken i parkettgolvet, som aldrig gick bort, i vårt barndomshem.

Pappas fru tog fram en urklippsbok där pappa klistrat in urklipp från tidningar.Bland annat med recensioner av spelningar han gjort. Där fanns också urklipp och bilder på mig, när jag och flickkören som jag var med i, sjöng på en konsert. Och även bilder på mig när jag något äldre mannekängade med regnkläder i ett modereportage i tidningen. Det kändes som ett knytnävsslag i magen! Han hade brytt sig om mig. Varit stolt över mig och sparat detta i alla år!

En arbetskamrat till mig hörde mig berätta om begravningen och undrade vad jag hette som flicka. Det visade sig att hennes föräldrar umgåtts med min pappa och hans fru, då de hade haft sommarnöje nära varandra. Hon hade ofta som liten, varit och druckit saft hos pappa och hans fru. Hon berättade att pappa ofta pratat med hennes föräldrar om hur han saknade sina barn. Det sved i mig att få höra att hon träffat min pappa mer än jag gjort. Hans egen dotter!

Hon lånade mig en videofilm från ett midsommarfirande de haft för många år sedan. Där kunde jag se pappa och hans fru dansa med andra runt midsommarstången. Glada i det soliga vädret. Min pappa spelade stämningsfullt taptot på trumpet i solnedgången. Ett sista fint minne av min far.

Jag har så många varför som aldrig kan få ett svar. Alla som har svaren är döda. Det måste jag acceptera, men det kunde varit så annorlunda. Varför är man så skyddslös som barn? Men jag känner också min egen skuld.