Jag betalade tjejen i kassan för ciggen med jämna pengar och lämnade därefter Pressbyrån. Utanför dörrarna möttes jag av ett myllrande Marklandsgatan, folk skulle till spårvagnar och bussar lite varstans bland de många buss- och spårvagnshållplatserna. En stor grupp människor trängdes för att ta sig på den nyanlända bussen 84:an. Inte så konstigt med tanke på att solen sken och att de 25 graderna i luften nog lockade många för ett svalkande dopp i Sisjön, dit just buss nummer 84 gick.

Själv tände jag mig en cigarett och gick bort till spårvagnshållplatsen där vagnarna gick i riktning mot stan. Jag kollade upp på den elektroniska tidtabellen som visade att sjuan skulle komma om fyra minuter. Perfekt. Jag drog mig en bit åt sidan för att inte stå och blåsa cigarettrök på folket i kuren. Någon respekt måste man ju ha som rökare. Under mina sista bloss tänkte jag på hur mycket spö min bror skulle få i FPS-spelet Military Advanced II, som vi skulle spendera några trevliga timmar ihop med för att skjuta ihjäl varandra.

Vagnen började rulla in på hållplatsen, det var en lågvagnsmodell. Jag slängde ciggen på backen, trampade lite på den och ställde mig ungefär i mitten av hållplatsen, där jag trodde att mittendörrarna skulle stanna framför mig. Vilket de också gjorde. Jag backade en halvmeter för att låta de avstigande strömma av vagnen innan jag själv gick på. Mitt kort hade gått ut och mina sista pengar hade gått åt till cigaretterna, så det var bara at gå rakt förbi de blå stämplingsmaskinerna. Jag undvek den blöta fläcken mitt på golvet, tog till vänster och tog sedan till vänster igen när jag satte mig längst bak i själva mittdelen av vagnen.

Det var inte så mycket folk på vagnen, snett framför mig satt det en äldre, mycket äldre, gubbe med sin rullator parkerad under biljettmaskinen, framför honom. I fyrsitsplatsen framför mig satt det en kvinna i 30-årsåldern, som med sin sjal i håret såg ut som en kollektivboende Majornaboheme. Fast det verkade vara inne med den looken, så hon kanske egentligen mer var en modeslav än en bohemare. I fyrsitsen längst bort från mig satt det ett ungt par, troligen inte mer än 17 år gamla. De såg i vilket fall alldeles för nykära ut för min smak, såsom de lutade huvudena mot varandra och fnissade och pussade och hade sig. Hon kan la för fan leka med hans hårlockar på ett hotell eller hemma eller NÅGONSTANS som inte är på ett kollektivfordon. Där JAG sitter. Och blir avundsjuk.

Vagnen rullade igång och snart svängde den runt kröken och drog därefter fram förbi Slottskogsvallen. En halv minut senare så kunde jag så smått se hållplatsen Botaniska Trädgården. Men vad är det där för folk? Min halvkassa syn lät mig bara se svartklädda personer som stod två och två, med några meters mellanrum på spårvagnshållplatsen. Paniken steg inom mig, då detta var misstänkt likt någon slags kontrollanter. Medan mitt hjärta verkade jobba dubbla skift så for jag upp från min plats för att ställa mig vid dörrarna. Om det är kontrollanter så är det bara för mig att tränga mig ut, de har så vitt jag hade kunnat förstå inte rätt att stoppa mig. I alla fall inte om man ska gå av när de kliver på.

Det som mötte min syn när vagnen stannade och dörrarna inte hunnit öppnat sig, är två män iförda någon slags SWAT-teamliknande uniformer. Eller snarare som GSI:s uniformer under slutskedet av en Johan Falk-film. "Vad i helvet-" tänkte jag när jag tillslut fick syn på automatvapnen de båda "kontrollanterna" för tillfället riktade ned mot marken. Jag tog ett osäkert kliv bak och sedan ytterligare ett då dörrarna gled upp. De båda männen drog upp vapnen så att piporna riktades rakt mot mig därefter klev de långsamt men bestämt på vagnen och riktade sig åt varsitt håll och skrek:

- Det här är en biljettkontroll! BILJETTKONTROLL!

Antagligen berodde det på att jag sett för mycket film i mina dagar, då jag instinktivt sträckte upp armarna i luften såsom skurkarna alltid gjorde förr i världen, när de blev gripna av polis.
En av männen riktade då sitt automatvapen mot mig och skrek att jag skulle "ned på golvet", något jag inte förstod innebörden av i första sekunden.

- NED PÅ GOLVET SA JAG! skrek han igen och drämde till med gevärskolven över mitt ansikte. Det blixtrade till framför mina ögon och jag vacklade ihop, innan jag landade hårt på golvet. Jag hörde att de fortsatte skrika ut sina order till de andra passagerarna, som antagligen var lika chockade som jag och därmed inte heller verkade förstå. Hela vänstra sidan av mitt ansikte dunkade rytmiskt där det tryckte mot spårvagnsgolvet och smaken av blod höll plötsligt på att ta över hela min mun. Jag låg med ansiktet riktat bakåt i vagnen, och kunde se att det var tre av dessa kontrollanter i bakersta delen också. Jag registrerade en lukt där jag låg. Alkohol. Eller snarare någon sorts starköl. Jag kväljde då jag insåg att jag låg i den klibbiga pölen jag hade undvikit när jag kom på vagnen.

Jag spottade ut slemmigt blod och riktade mina ögon uppåt, som om jag nästan himlade med dem. Jag fick ögonkontakt med boheme-tjejen, som suttit framför mig, bara några sekunder tidigare. Hon mötte min blick. Hon var som fastfrusen, som att något isande förfrusit hela hennes kropp och sinne. Hon höll hårt i sin beigea tantväska. Jag var fortfarande groggy medan jag såg ett av kontrollanternas vapen riktas nära tjejen och jag uppfattade att han beordrade henne att lägga sig ned på golvet. Hon svarade ingenting utan gick ned på alla fyra, kröp över mig och lade sig så gott det gick framför mig.

- NED PÅ GOLVET, hörde jag samma man som tvingat ned tjejen, fast denna gången riktade han det mot någon vid sidan av mig. Gubben. Gubben med rullatorn. Gubben med halva steget in i döden, så gammal han måste varit. Han måste vara så gammal att han inte ens hör vad de säger. Otåligheten verkade övertagit kontrollanten, då jag hörde ett kort, öronbedövande smattrande ovanför mig. "Han sköt gubben!", tänkte jag i panik och vågade mig att vrida på huvudet för att se om det verkligen kunde vara sant. Det var det inte. Han hade avlossat skotten i taket, för att på så sätt lyckas få gubben att göra som han sa. Jag såg hur kontrollanten slet i gubben med sin fria hand så att den gamle mannen välte över mig. Han låg över mig på ett sånt sätt att vi bildade ett kors. Det var nu jag lade märke till att det kliade och var blött kring skrevet på mig. Under och efter skottlossningen måste jag ha pissat på mig. En av kontrollanterna sade högt och tydligt ut över vagnen:

- Nu vill jag att ni väldigt långsamt tar fram era färdbevis, och håller upp dem så att vi kan titta på dem. Är det uppfattat?

"Shit-shit-SHIT!", skrek jag inombords. Mitt kort hade ju gått ut! Vad skulle hända nu? Skulle de avrätta mig med ett enda effektivt nackskott eller kanske skendränka mig i avskräckande syfte? Jag såg hur boheme-tjejen redan hade fiskat fram sitt kort ur väskan, och höll det upp i luften. Gubben som låg över mig verkade också dragit fram sitt kort. En kontrollant kom fram och stannade vid oss. Efter en liten stund sade han "bra" och blev därefter tyst.

- Hörru du, sade han och sparkade mig lite lätt på låret med sina kängor, jag vill se färdbeviset, tack!

Jag svalde en blod- och salivblandad klump.

- Jag har inget, svarade jag.
- Vad. Sa. Du?
- Jag har inget ... busskort.
- BK 5 till samtliga, vi har en skäligen misstänkt tjuvåkare här i mitten. Jag repeterar: SKÄLIGEN MISSTÄNKT TJUVÅKARE, kom.

Allt gick fort. Rasande fort. Kontrollanten som nyss frågat om färdbevis slet undan gubben som legat ovanpå mig, och jag kunde se att alla kontrollanterna i den bakre delen av vagnen snabbt rörde sig mot mitt håll. De tog sig ned från den lilla trappan och ställde sig kring mig. Det var lite som lugnet före stormen. Efter en given signal från den första kontrollanten så hade jag plötsligt knän och armbågar tryckt mot de flesta ställen av min rygg och mina ben. Någon stod med sin kängsula tryckt mot min högra ansiktshalva, och jag trodde att mitt huvud skulle implodera av tyngden.
Mina armar slets obarmhärtigt mot varandra och jag kände den kalla metallen mot mina handleder när de satte handbojor kring dem. De tog tag under mina armhålor och ryckte upp mig från golvet, släpade mig ut ur vagnen och bort mot den lilla vägen på andra sidan spåren, där de hade sin svarta skåpbil.

När de kastat in mig i bilen så stängde de dörren efter mig, och lämnade mig i min ensamhet. Det gick ett par tre minuter innan dörren öppnades igen, denna gången klev fem av biljettkontrollanterna in till mig. Jag frågade vad som skulle hända. Men de bad mig bara att hålla käften. Så jag teg. Bilen startade och vi åkte iväg. Jag hade ingen aning om var vi skulle någonstans. Polisen, kanske?

En av kontrollanterna satt och skrev på en lapp i det dunkla skenet från lampan i taket. Han tittade upp på mig och frågade:

- Har du legitimation?
- Jo, svarade jag, det ha jag. Men inga armar att ta upp det med.
- Vilken ficka ligger det i?
- Det ligger i plånboken i min högra ficka.
- Karlsson, om du skulle kunna ... sade han och pekade menade åt sin kollega att ta fram min plånbok.

Bilfärden fortsatte en bra stund. Till slut beordrade bötes-skrivaren Karlsson att ta av mig handbojorna.

- Skriv på här, sade han åt mig och jag gjorde som han sa. Jag kände att det inte var rätt stund att skriva "Kalle Anka" på böteslappen, så som man annars gjort någon gång på krogen när kvitto ska skrivas under.

Det gick ytterligare ett par minuter och bilen stannade till och stängdes av. Sidodörren sveptes upp och det starka sommarljuset trängde in i bilen och bländade mig för en sekund. Jag puttades ut ur bilen och såg att vi hade stannat vid sidan av en motorväg. Jag blev visad att ställa mig framför diket och kontrollanten med lappen kom fram till mig.

- Här har du dina böter, ditt lilla as. Nästa gång vi ertappar dig med att tjuvåka med Västtrafiks fordon, så kommer vi inte behandla dig med silkeshandskarna igen.

Jag tog emot böterna han sträckte fram. Sedan sparkade han mig rakt i magen så att jag flög baklänges ned i diket. Det sista jag såg av dem där jag låg var att kontrollanten kom tillbaka till bilen, gjorde en highfive med Karlsson, och att de därefter hoppade in i bilen och åkte iväg.

Jag påbörjade min vandring hem. Och samtidigt så påbörjade jag också en mycket arg insändare till Metro, som snabbt tog form i mitt ömmande huvud.