Det var en gång en flamingo som hade blivit alldeles randig. I stort sett liknande hon nu en polkagris. Och det tycktes som att flamingon var förtjust i sin nya look. För varje gång hon vred sig runt sig själv för att putsa dräkten, flög hon flera centimeter närmare molnen. Där stod polka-flamingon mitt i träsket bland alla sina vanliga arbetskamrater. De jobbade på en jättefin djurpark. Varje dag vigdes åt att ge andra varelser en vacker föreställning.

Markattorna var de första att undra hur denna säregna randighet hade uppstått. Två huvudteorier slogs med varandra, varav den ena gick ut på att någon av grisarna skulle ha blandat sig i leken. Den andra idén bestod i samma sorts inblandning, bara det att en zebra måste ligga bakom istället för grisen. Flamingosarna själva syntes inte vara särskilt sysselsatta med att utreda förvandlingen ifråga. De stod mest och speglade sig i träsket. Då och då kråmade sig någons hals kring någons stjärt. Möjligtvis såg de polka-aspekten som en naturlig utveckling, någonting som borde manifestera sig hos samtliga flamingos, förr eller senare.

Vare sig zebrorna eller grisarna kände sig dock tillfreds med att utpekas som potentiella implantörer av polka. De slöt sig samman i en tillfällig förening för att få stopp på apornas spekulationer. Vilket i sin tur gjorde gris-zebrorna ännu mer suspekta i markattornas öron. När tigrarna fick höra talas om konflikten blev de också lite oroliga, men naturligtvis inte att bli misstagna för några randiga skäl för egen del. Oron inriktade sig helt och hållet på tigrarnas kusin, Rosa Pantern, som de misstänkte å det skarpaste för att ha betett sig kreativt i förhållande till flamingon. Det skulle i så fall betyda att Rosa Pantern åter satt sina tassar här på zoot, för första gången sedan 1987, och då kunde ju saker och ting sluta hursomhelst.


Orangutangen fick ringa runt till vartenda djur och försöka lugna dem. Såsom föreståndare för hela parken satt han och hängde i sin egen monter, ett kontor fyllt av skog, varifrån kloka ord och direktiv utgick via tusentals trådar och rep. Vid akuta situationer användes girafferna som antenner, för att nå ut till allt från ormvråkar till sköldpaddor samtidigt. Den här gången emellertid, insåg orangutangen hur han skulle behöva ge sig ut i egen hög person. Den polkagrisrandiga gåtan måste lösas på plats. Såvitt han inte kunde anställa en detektiv...?

En av pingvinerna fick bli den perfekta detektiven. Den tog fiktiv anställning som skräpupplockare kring glasskiosken, där informationen rann lika lätt som glassen ur strutarna hos de sugna djuren. Just när pingvinen skulle fiska upp ett 88:an-omslag lade den märke till en varelse som smög in under granarna bortåt björnbacken. Det rörde sig om en sådan däringa polkarandig grisflamingo. Fanns här alltså fler än en?!

Närmast flög gjorde nu pingvinen, rakt till träsket där de vanliga flamingosarna hade sitt tillhåll. Jominsann, mitt bland dem stod avarten kvar och putsade sina ringlande ränder som om ingenting hänt. Alla femton flamingos fanns på plats. Då kunde det inte vara en epidemi på gång, som majoriteten av djur hade trott på. Snarare låg det någonting i vad påfåglarna hade påstått: att transformationen hade sin upprinnelse utifrån, hos varelser som redan utgjorde denna polka-aspekt med hela sitt väsen.


Orangutangen blev måttligt glad när han fattade att han var tvungen bedriva tjuvjakt i sin egen djurpark. Eller kunde markattorna komma fram med någon bättre lösning? Självfallet! Om man spårade upp alla polkagrisar - hur gott om dem det nu än fanns härinne - så var det ju bara att bura in dem sedan, låta dem utgöra en ny station. Lokomotivet tutade uppmuntrande. Zebrorna biföll och tillade att buren på sikt kunde utvecklas till ett större träsk, kanske det mest praktfulla i historien, i takt med att samtliga flamingo-grisarna visade sig mogna att fritt bara vara som de var.

Föreståndaren klappade tacksamt zebrorna över deras ändränder och tillät dem en tur längs gångbanorna. Dock ett faktum förbryllade honom fortfarande, en logisk olägenhet som orangutangen fick kalla in pingvinen för att söka rätsida på: Flamingosarna hade länge varit femton stycken, lika många som numera inklusive polkagrisen. Vart hade då en av de ordinära tagit vägen? Kunde hon i värsta fall ha blivit uppäten i samma veva? Kunde hon i ännu värre fall ha passat på att flyga bort, bort från den stora apans paradis för att aldrig mer återvända...? Eller hade hon i bästa fall blivit genomskinlig, såpass eteriskt genomskinlig att inte minsta rosa spår längre gick att hänföra till henne??

Abrupt avbröts utredningen av några tveklösa knackanden på rutan. Det var varken vargarna som ej fått mat, girafferna som behövde högre bostad till lägre hyra, eller någon påfågel som ville komma med ytterligare påpekanden. Det var helt enkelt en polka-flamingo som stod där på mäktiga ben med näbben beredd. Vartenda tecken tydde på att den krävde söta grisar till lunch, men orangutangen hade mest bara frukt att bjuda på. Pingvinen slog ut med sina vingar och försökte förklara hur ledsna de var. Den randige besökaren knackade likafullt hål på plexiglaset, ryckte tag i en lian och drog ut hela trädet genom rutan som gick sönder. Hur tusan kunde den polkagrisiga flamingon förfoga över sådana superkrafter?!


Nu fick till sist orangutangen trycka på nödknappen, den självinstallerade knapp som han aldrig under hela sin bana hade behövt trycka på. Inom tretton sekunder kom lokomotivet lastat med både lejon, björnar och valrossar. De grabbade tag i trädet och höll det som delvis sköld, delvis vapen. Den hungriga flamingon hade å sin sida redan vadat in i orangutangens högkvartér, ända bort till den innersta skattkistan.

Där i dessa byrålådor hade den bevingade polkagrisen funnit just polkagrisar, minst fyrtiofem stycken, fast sådana utan vare sig fötter eller ögon. Nu stod inkräktaren och sög upp de klibbiga stängerna genom näbben, en liten slinga i taget. Orangutangen tog sig för pannan och gjorde sin mest outgrundliga grimas någonsin.

Pingvin-detektiven nickade åt valrossarna att processen var färdig. Flamingo-grisen skulle hålla sig lugn, helt uppfylld av stillat lystmäte för en bra tid framöver. Och i lönnfacken låg tydligen polkagrisar i sådana mängder så det borde räcka till varenda polkaflamingo som hittat hit. Direktören personligen behövde knappast beläggas med handbojor, emedan skammen höll honom tillräckligt nedtyngd från att begå ytterligare galenskap. Enligt elefanternas erfarenhet skulle orangutangen avhålla sig från dylikt snask under de närmsta månaderna. Då borde all polka ha hunnit dansa ut ur parken. Både löv och snö skulle falla från träden, så att orangutangen frampå vårkanten kunde få en spirande klätterställning inplanterad i sin cell.