Lövfällningen har tagit sin början i sin stilla hemlighet på allén där vi bor.
en liten signal och en liten vink att hösten står vid mellandörren av en sommar till ända och en kylig vinter att förvänta.

Hösten bjuder in till dans och fasa, granna färger och mörka drömmar. Den har en förmåga att känna till människors melankoliska bittra deprimerade tankar och dra fram dem vid exakt rätt tidpunkt, precis då de färgrika löven börjat vittra i en brun nyans mot blöt asfalt.

När regnet faller och sommaren är en evighet bort gömmer vi oss under våra filtar i skymundan bakom levande ljus i våra hem, sneglar ut i mörkret i försjunkenhet och drömmer om bättre tider, kanske en villa i Spanien, eller en lyxyacht någonstans på öppet hav där vågorna dansar stilla tillsammans med den fridfulla rytmen i våra hjärtan.

Sedan har vi oss andra.
Vi som välkomnar denna höst, denna skördetid med öppna armar. Vi som avgudar att dansa bland löven och mysa i mörkret, vi som får ett mer öppet sinne utav denna tid på året och vi som släpper lös alla hämningar av eufori och vi som uppskattar varma tröjor, halsdukar, raggsockor och luffarvantar.
Vi, vi är av samma sort.