Asfaltens gråblåa skymning spricker under
foten; som ett lövs fina nervsystem breder
den ut sig med minnen av alla trötta fotsteg
och gummidäck som har slitit dess tålamod.

Världsalltets slumrande suckar i häggen.
Jag drar fötterna efter mig och sparkar grus
framför mig, världen lyssnar till min gång
och nickar i bifall åt mitt hjärtas glädje.

Björkbarkens mönster är som en abstrakt
tavla och jag börjar drömma om glömda
ansikten. Blodet stiger till mitt huvud när
mitt minne passerar flickan som jag flyr.