Blad struma. Du frågade om väg.
Sjukhusväggar dessa vita. Klimatets
fukt dryper kramar isär

hon flög en sommar likt denna. Det
var Norén. Till ägget dracks det kaffe.
Saknade ordningen orden om miljön
stunden. I flockar över Västerbron
flög vi och jag kunde inte blunda ville
inte och det gjorde ont något så
förbannat. Hon tänkte vistelse och
livets flykt tänkte avstånd bilen lydde
längre allt längre ifrån försvann
smärtan inte du och han den nya han
min kärlek mitt val väntade ni skiftade
och bildade två par som slogs likt
två handjur


Sedan hem och frågar sig om lycka
sedan upptryckt hindrad hur vi
alltid hindrar mitt ditt mörker
ramlar håller i varandra som om
världen knakade det gör den och
din arm som första gången tvingar
mina ned är fast nu du som säger
samma hur flykten en sekund från
flor som om sekunder lånar ut de
tunnaste tyg trär det över låter mig
nudda vitt moln evigheten tystnar
vi vi älskar inte då vi väntar



då som nu går svärtans blad in i
oss vrider runt lyckan efteråt

inpå öppnar lite lite till



Bergen viskar närhet dansar framför
ögat.