den enda gången det fanns trygghet inuti var då hjärnan var bortkopplad
bara kroppen tog över, värme och hud, känns precis som hemma
ett bo i dig

där allt gammalt drog sig undan en stund
kröp tillbaks in i dammiga hörn, vilande
ligger där och lurar i mörkret under sängen
men jag vet
det väller fram och
tar mig om och om igen när jag är ensam för länge

Så
min strategi; hålla sig tillräckligt nära där allt blir som suddigt igen - fokus var ju ändå alltid begränsat till 13 centimeter plusminus ytterst ytterst marginellt där jag slapp se din jag-vill-inte-vara-här-och-inte-med-dig-min blundade jag mentalt tillräckligt hårt. Slapp se otåligheten glimma som i
är-du-klar-snart-jag-hinner-inte
trösta
hela-jävla-tiden
fungerar inte längre av uppenbara praktiska skäl som i din vilja - och hennes. Och när jag registrerar finns bara känslan att mitt hjärta blev förbrukat i förbifart som ett slabbigt Happy Meal och 
minns inte hur det kändes när det levde där inne där det var tryggt i ovetskap att jag var bara

reserv.

Nu förstår jag att ekona kommer finnas längre än jag orkar vara kvar för där de viskar fylls hela tomrummet mellan då och nu som i en rundgång i ena örat sedan andra - din röst mot min nakna nerv;

jag kan när som helst
bestämma mig för att glömma dig, eller nej förresten för - jag kommer aldrig vilja ha någon
annan jag älskar bara
dig - men du vet jag vet vad jag skall säga för få ligga - seså GET OVER IT gumman så bra var du aldrig - ändå du kommer alltid finnas i mitt hjärta fast nu vill jag ha en annan- jag vill ha någon - vi träffades...eh för ett tag sedan som det visade sig där jag lägger ut min lycka till allmänt beskådande är det något bli så SATANS taggig för, men hu nu var hon sur så blev du ändå fin en stund men om du kan skynda dig på klockan tickar och det är väl bara
lära sig
dela lite- och faktiskt Gumman jag blir så ledsen på dig det är så dåligt att du aldrig

litar på mig...
mer