Det var ett rum med högt i tak
jag var kristallen oliven liggandes
i drinken. Iakttagaren som inget
högre önskade än hjälten.

Överarmen blicken hans
delar av magin bär du som
en verklighetens hjälte har du
rest dig och bilden ifrån sängen
är vi delar av ett under som
vi hittat

jag kan inte sluta tråna trådarna
till könet på sekunder bortrivna

såret eftersökt


Jag hade längtat. Alla dessa år.


Det var inga knutar längst in
ingen uppgiven Socialrealism där
hjälten påminde om fadern

Jag var min egen nu en tänd avlagring


formen utan innehåll som byggdes
på av inget

så många kvällar dagar lärarinnan
lärde mannen bli man

de höga bergen hånlog inte alls
min kropp kröp ur varje håla



som om var ett ord Överanvänt
tråkigt stilistiskt ointressant


som dans var den skönhet vila
ögat på som allt mitt liv söktes
mot och stötte bort

hur förklara ett inget och ett allt
utan dess skala


Hon förmådde det inte lösgjorde
sig och där var brickor utlagda
på sne likt domino de fick falla


en efter en.