Världen är fylld av utsugare. Och mesiga töntar
som inte vågar använda fula ord
och som gömmer bakom sina egna tabun. Kalla mig gärna galen, med ingen skit kommer förändras av nån svensk jävla egenodlad jord.

Det är jobbigare än du tror att peka uppåt
när det enda man får är sparkar från en överhet.
Att få sin talan hörd är lika med att bränna bilar,
och att skrika åt nån väktare rund och fet.

Hur fan är man sig själv i en sån jävla skit?
Jag sitter och gnuggar mina händer, slipar mitt svärd,
jag hotar mina vänner och drar mig genom min desperation
som ett bombplan över dina drömmar om en bättre värld.

Hur ska man kunna gå vidare som en vagabond,
när kedjornas spel följer en sån sjuk och galen regel?
Hur ska jag vi kunna finna varandra om du inte vill
titta på dig själv i en gemensam spegel?