Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Denna dikt skrev jag 18 januari 2007, 8 månader efter min mammas död. Min situation i livet nu (30 aug 2013) är sådan att jag är på väg ut på gatan eller ännu värre. Kanske syns vi snart igen, mamma?


Efter min mamma


Vad ska jag göra nu?
Det är mitt i natten.
Klockan visar 03:42.
Druckit flera öl.
Har sett alla mina videofilmer många gånger om redan.
Jag tänker dåligt.
Jag går dåligt.
Mitt knä lindat med stödbandage.
Jag öppnar fönstret.
Mörkt och tyst.
Ser en katt i det nyregnade.
Känns tröstande som sällskap.
Mitt enda sällskap i ensamma natten.
Men katten joggar snart iväg.
Vad ska jag göra med mitt liv nu?
Så vilsen och utan riktning.
Aldrig känts så här förut.
Inget säkert, allt osäkert.
Har jag bestämt mig för en kvinna?
Jasså?
Det är olikt mig.
Och det hjälper inte mig.
Förvirrad, desorienterad och utan kraft.
Var är du nu, mamma?
Du kunde ha hjälpt mig.
Tröstat och visat en väg.
Nu tomt.
Nu inget.
Nu ensamt.
Mitt i natten.
Jag sitter här i mörka natten, mamma.
Med öl och cigaretter.
Det är inget som ger vägledning.
Vad ska jag göra nu med mitt liv?
Kurser, resor och jobb snurrar i mitt huvud.
Men vad är viktigt?
Verkligt viktigt.
Jag öppnar ännu en öl.
Vart tar den mig?
Till samma plats där jag redan befinner mig.
Men ännu suddigare och otydligare.
Längtan bort.
Alltid denna längtan till något annat.
Men till vad, egentligen?
Jag önskar att du vore här, mamma.
För att leda och stödja mig.
Jag är din son.
Din ende son.
Men du dog.
Som vi alla ska göra.
Men jag önskar dig hit.
Tillbaka.
För att tala med mig.
Och berätta vad jag ska göra.
Mina ögon är för torra för tårar.
Och det är inte vad jag vill.
Jag vill ha råd, guidning och vägledning.
Jag har alltid klarat mig själv.
Men ibland är man svag och vill vara svag.
Då behöver man någon.
Någon som står utanför.
Någon som står ovanför.
Och ser på distans, men ändå med närhet.
Ser vad man ska göra.
Själv har jag blivit halvblind och dimmigt seende.
Det är inte bara sorg.
Det är också övergång.
Något händer och förändras i mitt liv.
Och jag har för liten kontroll.
Tycker inte om att falla fritt.
Tycker inte om det oplanerade, okontrollerbara.
Tycker inte om överraskningar.
Fönstret är stängt nu.
Ser kvardröjande regndroppar på glaset.
Ser ut som tårar.
Vilsen är jag.
Kanske är jag poet.
Kanske är jag författare.
Kanske är jag musikskapare.
Kanske är jag konstnär.
Kanske är jag bara människa.
Jag väntar på att Gud ska dyka upp.
Jag har inte sett till honom på länge.
Senast var vid din begravning, mamma.
När prästen överlämnade din själ till Gud.
Då var Gud där, då fanns han.
Men inte nu, inte här.
Kanske utan min vetskap.
Men vad är det då värt, här och nu, för mig?
Mitt knä gör ont.
Det är en småsak, jag vet.
Men symptomatiskt.
Jag kan inte gå för att jag inte vet vart jag ska gå.
Natten är mörk, men mild.
Stormar som rasat har dragit förbi.
Stillhet nu, efter regn.
Jag centrerar denna dikt.
Men vet inte längre vart centrum är.
Jag nyser.
Men vet inte varför.
Jag planerar & planerar & planerar.
Men vet inte vart det leder.
Jag dricker öl efter öl efter öl.
Men varför?
Jag kan inte gå för att jag inte vet vart jag ska gå.
Är det denna natts dystra budskap?
”Jag vet inte.”
Tre ord som jag alltid ogillat.
Är det för att jag haft för bråttom?
Varit för ivrig?
Velat för mycket?
Strävat för högt?
Jag tar orden i min mun: Jag vet inte.
De ger bara en mycket kort och övergående tillfredställelse.
Att slippa tänka, ta ansvar, ta reda på svar och bli en kraft.
Jag vill inte slippa någonting alls!
Inte fuska.
Inte ta genvägar.
Inte ljuga.
Inte underordna mig.
Inte bli den som suger andra på kraft.
Jag är min mammas son och kommer så att förbli.
Hon gav.
Jag ger.
Vi är båda födda sådana.
Vad världen gör av oss är utanför min kontroll.
Men Gud borde veta.
Var han nu är!
Jag ser några få upplysta fönster i natten.
Tänker människorna därinne på samma som jag?
Vem vet?
Kanske.
Livet är fullt av konstiga överraskningar.
Ibland är de goda.
Ibland är de onda.
I en värld där både Jesus och Satan existerar.
Vilket får mig att stilla undra.
Var är Gud?
De marinerade vitlöksklyftorna är ovanligt starka.
Men ölen smakar ständigt densamma.
Tittar ut genom fönstret.
Ingen katt i sikte.
Ensam igen.
Min cigarettrök ringlar upp mot taket.
Brevbäraren kommer med morgontidningar.
Livet går vidare.
Är det inte hemskt?
Som om ingenting har hänt.
Är det inte underbart?
Som om allting kan ske.
Jag lever.
Hjärtat pumpar fortfarande ut sitt blod i min kropp.
Kanske är det det enda som gäller?
Jag tröstar mig med de där tre förhatliga orden.
Jag vet inte.
Och det känns som att jag står helt stilla.
Mitt tåg står inne på station.
Ingen vet dess destination eller mål.
Skyltarna har ännu inte bytts.
Man väntar på det.
Människor väntar på det.
Jag väntar på det.
Det är mitt i natten.
Vad ska jag göra nu?




Fri vers av Peter Palm
Läst 492 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2013-08-30 15:52



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Peter Palm
Peter Palm