Det fanns en människa
Som aldrig glömde
Och det var du.
När min far glömde
mindes du.

Det är min tjugoförsta födelsedag.
Och du andas inte längre.
Dina fötter släpar inte
I gruset.
Jag kan inte träffa dig
Och prata gamla minnen
Som de betongbarn
Vi är.
Och det vi gått igenom.

Vi kan inte hela
Det betonghjärta
Som gått sönder.
För du finns inte här.


Jag har inte besökt
Din grav ännu. Ditt nuvarande hem.
För jag är rädd att jag
Ska behöva vakna upp till verkligheten
Att veta att du aldrig blir
Tjugo ett.

Att ditt sista år var tjugo.
Att allt du gjorde den veckan
Var det sista du skulle göra.

Jag vill inte vakna upp
Och veta.
Att detta är sant.


Du somnade aldrig in.
Du lät lågan lysa
Brinna och kämpa
Till det sista

Det var ingen lugn stund.
Där du kom hem igen.
Du bröt ett betonghjärta
Och vi gick sönder.
Jag gick sönder.

Den här födelsedagen är
För dig.
För när alla glömde.
Mindes du.

Och det glömmer jag
Aldrig.