Min far var en skicklig kappseglare som ung och vann massor med priser. I kriget sårades han och blev 80%ig hjärninvalid.

Inget kunde göra honom lyckligare än att kunna segla en egen kappseglingsbåt med familjen. Vi fick dela hans livsglädje också med musiken. Så fort seglen var uppe och vi var på plats sjöng han ofta Till havs. Tillsammans sjöng vi ofta fyrstämmigt bl a Finlandia.

Det fanns knapar på fram- och bakdäck för ankar- och landstigningslinor, där vi som helst satt på däck kunde hålla i oss när kommandot "klar å vända" kom och bommen kom farande.

På bilden har vi platt läns med klyvare och storsegel åt var sitt håll som en "psalmbok" Det gick undan med den lättmanövrerade båten. I svag vind kunde vi ha spinnakern uppe, men var tillsagda att skära sönder den ifall den föll i vattnet för den kunde snabbt dra ner båten i fören.

I den oinredda båtens för och akter fanns oljeställ, sydvästar och livbälten för många samt pump. I en låda under däck mellan sittbrunnarna fanns sjökort, kompass och diverse bestick. Matplatsen fanns mellan sittbrunnarna innanför två träslåar.

Vid storm var alla helt upptagna med skotning, revning av storseglet, byte till stormfock och kanske pumpning. Jag minns att våra två hundar en gång fick sig ett rejält skrovmål på alla köttbullar som for omkring på trallarna under däck, för ingen hade tid att hålla koll på annat än själva seglingen.