För hur skall jag förklara min sorg så någon förstår
utan jag låter alltför
billig
sådan orimlig melodram för så flyktig mansindivid när
det är så sant det är sagt
förlorar du en står dig tusen åter och trolöshet ingick i rollens själva karaktär underförstått allmänt känt, så hur skall jag kunna
stå för 
den totala överreaktionen - förklara

hur det lät, 
hur det kändes i bröstet när något där inne fysiskt brast, ljudet som av tyg som rivs itu, en Julinatt efter en Julidag och hur jag allt sedan dess övar mig 
upphöra
andas varje natt, ytliga glesa andetag, munbloss istället för halsbloss syre att
bara tvinga hjärtat slå långsammare 
långsammare
jag hör slagen eka så hårt så sällan nu och vet en dag kommer jag lyckas

och jag tänker på dig Marie; du hade aldrig hamnat här, det är för lågt och aldrig
någonsin med honom, jag hör dig skratta till så där misstroget, ironiskt, du vet som när allt bara är för
dumt när du kikar ner på mig med en min som i  - 
n o t   i n   a  m i l l i o n  y e a r s , hade aldrig tillåtit något gå så utför,
jag var alltid för mjuk, för svag 
brukade vara så rädd sluta som du och nu
tänker jag bara; en sån satans tur
du hade, en sådan perfekt flykt, jag ville alltid bli precis
som du och inget vill jag mer nu. Att lyckas
komma undan så lätt so smooth och ingen kan klandra
man lämnade. That's the way to go girl. See you later

Alligator?

Men katten och barnet bevakar mig, finns en tyst konspiration mellan dem, följer  envist varje steg jag tar hur jag än försöker sjasa
förvilla dem.

Där katten har tagit för vana sova på min bröstkorg varje natt hennes ihållande spinnande vibrerar som konstant störningssändare - motverkar min koncentration, söver, när jag försöker fokusera förbi djupare lägger hon som av en händelse tassen mjukt mot min kind och jag slits tillbaks igen, suckar trött - jag var så nära
nu måste jag börja om ända från ytan. Och barnet tar över skiftet
kryper närmare en arm ett ben alltid någon kontakt håller mig fast förankrad vid jorden omöjligt levitera, försvinna in i lockande stjärnstofts labyrint.  

Hur skall jag då förklara saknaden av mitt år, minus ett par dagar, en rödvinsskimrande för vacker att vara sann lyckobubbla som så klart
gled över i någon annans år, plus ett par månader men Gud de åldrade - mig
baksmälla nu Ågren à la nukleär
terminal
hjärntumör. Beskrivs kanske ändå bäst i kontrasten av älskad strand i månsken eller eftervärmes ljus som i

solen glittrar genom löverk på ensligt berg 
som i känslan av fuktig mossa mot korsrygg i dunkel skog, doften där och dropparna från träd föll i
ultra-
rapid - så mystiskt så trolskt så
överjordiskt vackert

som i lojt nerbäddad i soffa förnöjd
tryggt
ombonad bara vaggas i ljud av brasa av frukostbestyr av någon som älskar och svär för han bränner vid
som i

bilkupés mörka sammetskokong tystnad och/eller musik för det spelar ingen roll - bara hand i hand mil efter mil
spelar roll. Och damen bakom diskens rara leende när hon såg honom ta min kappa. Så gammeldags omtänkamt - och jag
så stolt att vara där med just

denna mannen. 

 glider över till svek lögner nattsvart hat som inte vill lämna mig ifred och -10 kg i ren tårvätska

 skiftar åter
rödvins gemenskap tårar för allt som var, avskildhet vinter   
stuga 17s skimrande vackra
underbara bubbla

bara vi

bara vi och ingen annan. Kanske ändå vackrast av allt. Sista rent vackra minnet. Att få stanna där.

 Och allt summeras patetisk upp i höstmörk parkering, allt överskuggande ironiskt där det började

och ännu en älskad förbrukad klänning, ännu en att aldrig mer känna sig lite
fin i, en cirkel som slutits på samma magiska plats och den -  sista klänningen får ligga jämte den - första, i samma Emanuscontainer som slukade vita julklappsmössan, som ju ändå
var någon annans, ändå inte till mig. 
Det är natt det är kallt och där vinglar jag och vet förtvivlan är så satans oattraktivt jag vet jag vet det och här är jag ändå
berusad dumpad ständigt alltför svår, ett tragiskt vrak med
mascara missklädsamt längs kinder, solkiga underkläder hårt tryckta i famn och jag reflekterar som utifrån mig själv och lätt förvånad att jag inte hackat tänder så illa

sedan barndoms feberfrossa och det är det enda jag hör, hur tänderna smäller mot varandra. Inte längre stolt över något. Inte längre med

honom. Jag kan inte gå hem. 

Och han förstår som vanligt

ingenting.

Han är lite upptagen att med att posera kodakmoment för gillamarkeringar över sociala paradoxalt nog
hysteriskt
dolda media, med någon som aldrig kommer skriva honom en dikt. Varför skulle hon, hon är redan sviken enkel resa. Hon vet bara inte om det än.

Han kallar mig bitter och det är en fullkomligt korrekt iakttagelse.