Jag trivs.
Bäst i mitt eget sällskap, men andras går också bra. Jag brukar iallafall överdriva och låtsas att andras egenskaper tilltalar mig på ett positivt sätt. För det mesta blir jag grymt besviken. Men min psykolog har börjat rycka på axlarna och en sak har jag lärt mig - axelryckning betyder att man ska vara tyst.
Så jag är tyst. Och trivs.
Jag är rätt nöjd med mig själv.
Främst när jag lyckats skulptrera äppelskrutten i form av Jan Björklund.
Ibland slänger jag äppelskrutten i den kommunala soptunnan
Det blir många äppelskrutt per år.
- Biogas, brukar jag då väsa till mig själv, tyst i trivseln.
Att trivas är nog den bästa känsla jag har uppfunnit. Ja,
för jag brukar se mig själv som en uppfinnare. Där känslor och tillstånd är ett gebit av mina uppfinningar.
En annan är det där med att skulptrera äppelskrutt.
Jag planerar en stor utställning. Ja, förutsatt
att jag lyckas behärska mig och inte slänga allihop.
Ibland ringer du och vill ses.
Du säger att du vill ta en öl och prata lite.
Jag vet, efter år av trivselerfarenhet, att det innebär att diskutera normer.
Men så dyker du upp.
Med äppelskal mellan tänderna.
- Du doftar så gott, säger du.
- Det finns en bro mellan fastlandet och Öland, svarar jag

.