Det fanns inga dagar och nätter längre, ljuset var det samma vare sig hon sov eller var vaken - gulaktigt från den nakna glödlampan i taket.
Hennes liv styrdes inte av dygn, veckor och årstider. Det fans bara två nyanser av hennes nya verklighet – stunderna han var där och stunderna han inte var det.

Han hade sagt att det snart var hennes födelsedag och hon hade undrat tyst för sig själv hur han kunde veta när hon fyller år, men hon frågade inte. Det var han som avgjorde vad hon skulle veta – han visste vad som var bäst för henne. Hon litade på det nu, men om det var som han sa så hade det gått åtta månader... I åtta månader hade hon varit hans.

Han hade alltid sagt att hon skulle lära sig att älska honom och han hade haft rätt – hon älskade honom. Han hade alltid rätt. Han tog hand om henne. Huden runt fotlederna hade vant sig vid den hårda metallen, det gjorde inte längre ont och hon kunde röra sig fritt i det lilla rummet som sakta blivit hennes hem, hennes värld.

Hon hade aldrig känt sig så fri