Allt var väldigt tyst när Lavinzi vaknade. Luften var torr och skinnen hårda men hon frös inte. Hon satte sig upp och En eld värmde, något stektes i pannan och te kokades.
Hungern rev i henne. Ysa kom fram med ved mellan två stora granar. Allt kändes lugnt runt dem och inga tecken på fara. När hon gnuggat ögonen såg hon att allt blivit vitt under natten och skogen hade fått sin första vinterklädnad.

Varg-kadavret var borta och istället fanns en läderbit på en pinne nedstucken där den legat.
-Jag har inte ...hmm..vågat röra den Lala , sa Ysa. Lala kom snabbt på fötter och närmade sig vad som nu liknade en vimpel. Hon drog åt sig läderbiten. " Jag följer dig så länge du har pilen" var skrivet med sot. -Hahaha !!

Du har en beundrare Lala, skrattade Ysa och hällde upp teet. -Jag?! Nä du, jag syns aldrig det vet du. Farmor har sagt...Jaja, men denne ser nog bara dig, sa ysa medan de åt av den kokta fisken. hehhaha!-äsch sa Lala, vem skulle se eller bry sig om mig? Du är tokig! Jag klarar mig minsann alltid själv och behöver ingen man som kämpar för mig, ha så det så!

Med packningen på ryggen gav de sig iväg mot närmsta by för att fråga vägen till Likvistdala där de skulle möta far sin vid det stora tinget. När de färdats ett tag mötte de en väpnare och en gubbe som varken nickade eller verkade bry sig om dem. Som vanligt hade ju Ysa glömt spänna på sig sitt skynke som täckte det ljusa håret och de rödaste läpparna. Då de precis passerat stannade Lavinzi och slöt ögonen. De kommer efter oss sa hon!!

knappt hade hon vänt sig om förrän de stod där och blockerade vägen. Den äldre mannen höll en kniv i handen som han viftade hotfullt med och väpnaren bar ett svärd i sitt bälte. -Ge oss flickungen! Väste gubben..-Du skall dö först! Skrek Lavinzi. Ysa gömde sig bakom sin storasyster som satte ett blödande märke i pannan på gubben som var den förste att angripa. Han tappade balansen och gick ned på knä av slaget.

Väpnaren var storvuxen och log nu överlägset när han kastade omkull Lala som om hon varit en fjäder. Gubben närmade sig Ysa med ett ondskefullt flin och slickade sig om munnen...innan han nådde den vettskrämda flickan ryckte han plötsligt till och ryggade darrande tillbaka som om han sett ett spöke och kröp ihop på marken alldeles skräckslagen.

Gubbens ansikte var fyllt av fasa och han bockade sig så djupt han kunde och mumlade religiösa ord, gode skapare...bla bla Ysa låg alldeles stilla i snön och sakta vände hon sig om. Hon trodde hon såg en vålnad som kommit ur skogen från ingenstans.

Denne var minst två meter i strumplästen och bar en riddares slitna silvernål som höll samman den mörka manteln och ansiktet doldes av en huva. Han närmade sig sakta väpnaren som var storvuxen och höll ett svärd i handen. Gubben kröp baklänges in i skogen och rusade därifrån.

Väpnaren såg på Ysa och Lala som låg alldeles stilla och stirrade skräckslaget på den mörke främlingen. Varför drar han inte sitt svärd? Tänkte Lala. Då gick väpnaren gick till attack mot mannen som valt att skydda kvinnorna. Han högg vildsint och gjorde ett skickligt utfall med det tunga svärdet.

Främlingen vred honom mjukt, hastigt och nästan ljudlöst runt och knäckte nacken på honom som man knäcker en tunn kvist. Ysa vågade inte se upp på främlingen men Lala bugade till tack och då hon försiktigt reste sig upp såg hon hur väldig han var. Han nickade tillbaka och när han svingade sig till häst vände han och red förbi kvinnorna in i skogen. Det började snöa och mellan de tunga slöa flingorna såg Lala den dolda sadelsidan på hästen som bar en kungsborste och vitfjädrade pilar.