Jag tänker på dig hela tiden.
Varje dag, varje minut.
Hur du kämpar med ditt liv för att klara av vardagens alla krav.
Alla de sociala koder du inte förstår.
Den totala förvirring du lever i.
Som en främling på en annan planet anstränger du dig hårt för att förstå, tala, kommunicera, utföra dina sysslor, göra dig förstådd..
Det som verkar så enkelt för de flesta är en enorm svårighet för dig.
Ibland när ingen förstår dig och du är helt utmattad av alla krav och misslyckanden kan du bli aggressiv och ta sönder saker.
När jag får veta att du är ledsen eller arg vill jag bara gråta..
Jag vill så gärna hjälpa dig..
Men du är inne i en djup psykos som du aldrig kan komma ur.
Om inte någon lyckas tillverka någon slags "medicin" förstås. En medicin som kan ta dig ur din psykos och få dig att kunna förklara hur du mår, att göra dig förstådd för omvärlden så vi kan hjälpa dig på bästa sätt.
Jag lovar dig mitt hjärta, om det fanns en sådan medicin, även om den kostade en förmögenhet, skulle jag göra allt jag kunde för att få tag i pengarna och köpa den åt dig, precis allt.
Jag drömmer ofta om dig på nätterna..
Ibland drömmer jag att du har blivit fri från din autism och kan prata med mig.
Då förklarar du alltid hur det kändes när du var autistisk och du säger att du älskar mig.
Sen kramar vi varandra..
När jag vaknar upp ur en sån dröm har jag alltid tårar i ögonen..