Du skulle kunna få känna dig brunare än mig. Mer intelligent. Mer ambitiös. Mer hårdhudad, mer handfast och mer dumdristig. Du skulle kunna få bära mig flera varv kring Stockholm med mitt huvud täckt av en papperspåse från PrisExtra, om det var vad du ville. Du skulle kunna få lägga upp bilder på mig i svartvitt, om ens några, om du bara ville. Om du skäms. Om du inte gör det. Du som trots allt det mina hjärnspöken försöker säga mig faktiskt satte dig vid mitt bord där alla andra kunde se oss. Du som fick mig att tro att du ville mig någonting. Du som fick mig att tro att du ville mig någonting annat än småprat, kalla kårar och beklädda frågor. Du som får mig att tro att jag smutskastas någonstans mitt i allt på samma gång. Men du som jag så gärna bara vill få ha. Bara ha, bara lite, bara på något litet sätt. Jag vill ju vara blekare än dig, se upp till dina onödigt svåra ord och stötta dig i din dumdristigt ambitiösa situation. I vad du än vill. Du får mig. Du fick mig för längesedan.