Gå in i lådan och stanna. Gå in i lådan. Varje dag samma sak. Han hamnade alltid i lådan. Det var inte som att han kunde hoppa av taket och gå på ett äventyr eller någonting. Det fanns ändå ingenstans att gå. Det var hans tak och hans låda, och så andra tak och lådor som han aldrig såg på. Inte för att han inte ville se på dem; tanken slog honom bara inte. Inte tills den faktiskt gjorde det och han såg över avgrunden, på taket närmast hans.

För mycket, för tung. För mycket. Hon var fortfarande för tung. Hon var alltid för tung även när hon inte var det. Under normala omständigheter skulle hon varit smal som en pinne nu, men författaren tänkte inte låta henne vara någonting hon inte var ämnad att vara. Om hon ville skriva om en pinne så hade hon gjort det redan från början. Inte för att författaren ogillade pinnar. Tvärtom så tyckte hon att de kunde ha rätt så intressanta åsikter i de flesta konversationer. Men Morgan var ingen pinne och inte heller särskilt intressant.

Flickan på taket verkade inte lägga märke till honom. Sanningen var att om inte tanken slagit honom en minut tidigare så hade han inte heller märkt om någon tittat på honom. Han hade varit för upptagen med att vara på ett tak och hamna i en låda. Oscar såg ner på sitt tak. Kanske fanns där något som kunde få henne att se upp? Han såg sig omkring men kunde inte hitta vare sig trumpeter, lampor eller raketer. Han gillade raketer. Om han hade varit en raket hade han kunnat flyga över till flickan. Men han var ingen raket så han såg ner och plockade upp en sten som dykt upp bredvid honom.

Morgan lyfte handen till axeln där en sten träffat henne. Var hade den kommit från? Och vart var den på väg? Hon kunde inte fråga den så hon vred huvudet och såg ut från taket. Där fanns inget speciellt; bara tak och lådor, precis som hennes.

"Hej!" Hade hon haft fel? Hade hon levt hela sitt liv utan vetskapen om att stenar kunde kommunicera med henne? Och flyga för den delen?
"Vänd dig om!" Morgan vände sig om och mötte blicken hos en grå pojke i hennes ålder.
"Åh," sa hon. Hon kunde inte minnas senaste gången som hon hade sagt något.
"Vem är du?" fortsatte han.
"Morgan..."
"Knäppt namn." Oscar ljög.
"Jag vet." Morgan ljög.

De fortsatte att prata en lång stund.
"Vad tror du finns där nere?" Oscar lutade sig över kanten och såg ner i avgrunden.
"Varför tror du att något skulle finnas där?" Den grå flickan vid namn Morgan såg på honom med stora svarta ögon.
"Finns det ett upp så borde det väl finnas ett ner." Det var ingen fråga.
"Du har nog rätt. Varför skulle det annars finnas en stege till ditt tak?" Förvånat såg Oscar på henne och sedan ner på väggen som höll hans tak uppe. Mycket riktigt satt där en stege i metall fastskruvad. Den såg precis ut som den han hade sett på flickans vägg, utan att tänka på vad det kunde betyda.

"Ska vi gå ner? Du har också en stege." Morgan såg upp vid orden. Pojkens svarta ögon såg på henne och tycktes lysa genom den mörka dagen.
"... Jag vågar nog inte," svarade hon tyst. Hon var för tung för att klättra.
"Det gör du visst." Oscar var redan på väg över kanten och satte ner foten på den första pinnen på stegen.
"Men..." Hon tvekade. Hittills hade han alltid haft rätt, så kanske vågade hon ändå. Hon kände sig genast lite modigare och klev över kanten. Med ett djupt andetag började hon också klättra ner i avgrunden med ryggen mot Oscar.

Långe Sam såg upp. Det var inte ofta det hände. Han fick alltid se ner på folk så han hade ingen anledning att se upp. Men den här gången kunde han höra fötter mot metallpinnarna på stegarna, som dekorerade byggnaderna bredvid hans lyktstolpe. Det var inte hans lyktstolpe men han gillade att stå bredvid den så det gjorde han. Under sin långa svarta lugg kunde han se två grå personer komma nedklättrande från stegarna. En pojke och en flicka. Han strök nervöst över sin kostym med vita händer. Ovanför fanns ingenting, men det var vart de kommit ifrån.

Oscar klev av stegen och ner på marken. Det var som att han hade hamnat på ett nytt, större tak som skuggades av höga byggnader. Han vände sig om och såg hur Morgan tog det sista steget ned på andra sidan om vad som varit en avgrund, men nu bara var mark. De log mot varandra med glittrande ögon innan de såg sig omkring.

Barnen såg upp på honom. Sam såg tillbaka ner på dem.
"Vad är ni?" frågade han med en röst som lät som en sten. En ung sten.
"Jag är Oscar," svarade Oscar. "Och det här är Morgan."
"Varför är ni grå?" Han hade aldrig sett någon med denna hudfärg förut. Vad som än fanns ovanför stegarna hade gjort de två barnen väldigt smutsiga. Kanske skulle de aldrig bli rena igen.

"Vad skulle vi annars vara?" Oscar såg på den vite personen i kostym. "Varför är du så lång?"
"Jag har alltid varit lång... Jag är Långe Sam."
"Precis." Man kunde inte vara något annat än vad man var; det visste Oscar. Så var det bara.
"Var kommer ni ifrån? Hur hamnade ni på stegarna?"
"Vi är från taken där uppe. Vi såg stegarna så vi klättrade ner." Han började få ont i nacken av att se på mannen vid namn Sam. Morgan stod tyst bredvid honom.

"Vad menar du med tak?" Det var uppenbart att han ljög. För det första så hade Sam aldrig sett något som tytt på att något skulle finnas där uppe, och för det andra så fanns det helt enkelt inga tak. Speciellt inget takfolk.
"Jag var på mitt tak och så Morgan på sitt, och så klättrade vi ner." Pojken verkade faktiskt tro på vad han sa, och flickan sa inte emot. Kanske fanns det något spår av sanning i historien eller så var de galna. Sam tänkte hur som helst inte bråka om det.

"Det var det näst konstigaste jag hört," sa mannen efter en stund. Morgan såg på honom och talade för första gången sedan de kommit ner.
"Vad var det konstigaste?"
"För länge sedan..." Sam verkade vända bort sina svarta ögon från världen. "Så hörde jag någon tala om en fjärde färg."
"En vadå?" Morgan såg häpet på honom. Hon måste ha hört fel.
"En fjärde färg," upprepade Sam, "som inte är svart, vit eller ens grå. En färg som... känns som värme och styrka. En färg som skulle kunna göra vad som helst."

Oscar kunde känna Morgans förtjusning. Eller var det kanske hans egen? Men något sådant kunde väl inte finnas?
"Det låter nästan som att du sett den?" Kanske fanns det något spår av sanning i historien eller så var han galen.
"Det har jag också." Sam verkade växa en centimeter eller två.
"Vars? Vars var det?"
"Ditåt. I norr." Han pekade med en lång smal arm, bort mellan husen.
"Åh, Oscar..." Morgan såg på honom med sina glittrande stjärnögon.
"Hur långt?"
"Det är långt. Över femhundra lyktstolpar bort. Ni klarar det aldrig."
"Vi får väl se!" Oscar började gå men Sam stoppade honom.
"Vänta! Ta i alla fall den här kompassen. Den hjälper er."

Jockel tog ett steg tillbaka och beundrade sitt verk. Väggen framför honom var nu dekorerad av en salig blandning av vitt och svart. Ett riktigt konstverk. Han tyckte att hans vänner borde komma och berömma honom men de sprejade fortfarande färg på byggnaderna bredvid. När han väl hörde steg så skyndade han sig att med spelad likgiltighet peta smuts från under naglarna på vänsterhanden. Det var inte coolt att bry sig om andras åsikter. Men det var inte hans vänner som kom gående utan två konstiga grå typer som han aldrig hade sett förut.

"Varför är ni grå?" Oscar såg på pojken framför honom som just talat till honom. Var det verkligen så konstigt att vara grå? Alla verkade tycka det även fast han själv tyckte det var mycket konstigare att vara vit och färglös.
"Vi kommer uppifrån. Från taken," svarade han. Det var inte vad han hade frågat om men det borde duga nog så bra.
"Om ni verkligen kommer uppifrån, varför är ni då här nere?" Pojkens vänner hade kommit närmare. Det gjorde Oscar obekväm.
"Vi letar efter den fjärde färgen."

Alla skrattade. Men inte Jockel. Han var en konstnär så han gillade färger. Han kunde alla nyanser av grå, svart och vit som fanns. Det borde inte finnas fler färger men de här takmänniskorna verkade väldigt säkra på sin sak. Han hade gärna samlat ihop sina sprejburkar och följt med dem, men det var inte coolt. Istället så föll han in i skrattet med sina vänner och såg med värkande hjärta hur de grå typerna gick vidare.

De gick och gick och sedan fortsatte de att gå. En efter en passerade de lyktstolparna som brann med ett vitt fladdrande sken och skapade dansande skuggor på väggarna. Efter vad som kändes som en evighet var de tvungna att stanna och sätta sig ner.
"Jag orkar inte mer," pustade Morgan. Hennes ben kändes som två gamla trädstammar. Tunga och stela men kunde gå av när som helst.
"Vi kanske ska stanna ett tag. Så du får vila?" Oscar skulle nog aldrig erkänna att han också var trött. Istället erbjöd han sig att hålla utkik efter eventuella faror medan hon slöt ögonen.

Om Morgan hade räknat lyktstolparna rätt så var det en lång väg kvar. Det tog inte lång tid tills flickan hade somnat på marken bredvid honom och han i tystnaden studerade skuggornas dans. En bit bort tyckte han sig höra ett ljud men han kunde inte se någonting. Kanske hade författaren gjort det extra mörkt just för stunden eller så var det bara så. Det var mycket som bara var så.

"Oscar..." Morgan rörde försiktigt vid pojken som sov med ryggen mot en stolpe. Han hade suttit så sedan hon vaknat, utan att röra sig mer än vad man kunde förvänta sig av någon som andades.
"Mm..." Han öppnade ögonen och såg på henne under en lång stunds tystnad.
"Du somnade."
"Nej, jag tänkte bara djupt."
"Åh, okej..." Oscar brukade ha rätt så hon tänkte inte mer på det. Istället såg hon sig omkring. Allt var som innan de somnat, men samtidigt inte. Hon kunde inte sätta fingret på det men något tycktes annorlunda.

"Hitåt. Vi kom från 7313 så..." Flickan ignorerade känslan och tog några steg mot vägen som ledde bort från huset med siffrorna hon just räknat upp. Hon hade memorerat dem ifall de skulle bli osäkra. Tillsammans började de att gå längst vägen men efter en bit brände Sams kompass till där den hängde runt hennes hals. Förvirrad och aningen förskräckt såg hon ner på den.

"... Oscar?" Hon stannade och såg på honom.
"Vad är det?"
"Visst ska vi till nord?"
"Ja, vadå då?"
"Kompassen pekar på syd... Visst?" De såg båda på den lilla nålen som mycket riktigt pekade åt syd. Författaren hade sett till att gatorna gick i riktning med väderstrecken då hon tyckte det var praktiskt, men det var kanske en smaksak.

Hur det hade gått till visste de inte, men någonstans hade de vänt om. Inte förrän de kom tillbaka till platsen de stannat på tidigare hittade de felet. Någon eller något hade bytt plats på husnumren. Till och med den välta soptunnan var på sidan mitt emot där den varit när de kom dit första gången. Någon skulle kalla det ett konstverk, men inte Morgan eller Oscar. Sabotage. Efter detta följde de bara kompassen.

Resan fortsatte. De stötte på en avgrund tvärs över vägen som efter att de kollat närmare visade sig vara gjord av sprejfärg, och senare blev de jagad av skuggor och osynliga vilddjur. Men de slutade inte att följa kompassen eller att räkna lyktstolparna de passerade. Till slut passerade de sin fyrahundrade stolpe då allt plötsligt tog slut. Framför dem fanns inga hus. Inga byggnader med tak eller någon väg. Ingen synvilla av färg eller några osynliga bestar som fräste som en sprejburk eller röt som en pojke. Istället fanns där bara en kant och en svart avgrund så långt som de kunde se.

"Vi hittade den inte," sa Morgan tyst. Hade Sam ljugit för dem?
"Jag förstår inte. Var är resten av lyktstolparna?"
"Det slutar här."
"Är du säker?"
"Jag vet inte..."
"Vad tror du finns där nere?" Oscar lutade sig över kanten och såg ner i avgrunden.
"Varför tror du att något skulle finnas där?" Den grå flickan såg än igen på honom med sina stora svarta ögon.
"Finns det ett ner så borde det väl inte bara ta slut."
"Kanske inte. Men det finns ingen stege."
"Då får vi väl hoppa."

"Jag vågar inte," sa hon.
"Jo det gör du," sa han.
Hon trodde honom.

Jockel hade misslyckats. Tidigare hade han varit glad över sina misslyckanden, eftersom han egentligen hade velat hjälpa dem. Men han var inte glad längre. Han kunde bara se på när barnen tog varandras händer och hoppade. När han smugit fram till kanten fanns där inget att se utom mörkret som låg som en tjock matta framför honom. Men han var inte rädd. Han var cool. Mycket coolare än de två grå typerna. Så han kunde inte gärna vara sämre. Med ett skutt kastade han sig över kanten och ner i det okända.

Gå in i lådan och stanna. Gå in i lådan. Varje dag samma sak, men den här dagen lämnade författaren sin låda.