Jag smeker hans rygg, breda axlar som skyddar mig mot omvärlden.
Jag känner konturen utav vingar, silkeslena. De breder ut sig som en omfamning. De tar oss till en plats ingen kan nå. avskärmar oss.
Han kallar mig för kylan, för jag är alltid kall alltid frusen, men bara beröring med hans hand så stor och så varm om min lilla blottade nacke är jag redan i lågor.
Jag brinner av längtan.
Han kan inte vara en man ty alla män jag mött har inte ens kunnat väcka glöd.
Han håller mig så länge så länge ändå är tiden för kort den kommer aldrig att räcka till, jag kan stå kvar här med hans varma händer om min rygg och hans starka hjärta mot min kind och mina små svala händer på hans vingar.
jag är kylan men just här just nu brinner jag.