När inre kval blir sömnlösa nätter
Där mörkrets tankar bygger bo
Då tänker jag på stundande slätter
Då fylls jag av en ljuvlig ro


När midnattssolens lyster kallar
Till fält där dvalas dimmor ligger tätt
Där Döden fallna flockar vallar
Vars dragok bärs fjäderlätt


När vilans vidder mitt väsen hägrar
Dit vindars värme vilsna varelser bär
Där lugnet lustfyllt sinnen lägrar
Och naturens krafter håller människan kär


När himmels trädgård hjärtat lockat
Som Herren i sin skaparglöd sått
På moln av silke som änglar virkat
Vars tårar färgat havet blått


Det hav som smeker stillhets stränder
Dit osaliga skepnader för att befrias går
Där vigda vatten släcker orons bränder
Varpå fängslade sin frälsning når


När nattens gissel göder branden
Och ängslan äter innandömen
Då längtar jag till de fjärran landen
Dit själar förs från sista sömnen
Där fridens fägring föds ur sanden
Och ändlös är den klara drömmen