Jag är liksom fånge bland en massa med ord som bara kommer, varifrån vet jag inte. Men de lämnar mig inte i fred utan kräver att få bli nertecknade. Blir en dikt eller prosastycke klart så kommer det omedelbart nya ord och ordkonstellationer.

Ibland kommer tanken att kanske finns det på andra sidan författare och poeter som inte hann skriva färdigt. Så de hittar någon likasinnad här nere som kan fortsätta att skriva det som blev oskrivet. Att de inte får känna av eventuell berömmelse av deras ord kan föra med sig, det har ingen betydelse för dem. Det är inte det som är det viktiga utan bara att det blir skrivet.

Men för mig är det inte bara en fångenskap utan det också en utmaning, en utmaning att prestera, visa för mig själv att orden inte är bojor utan medel att förklara vad jag känner. Jag tror till och med att det är med sina alster som poeter har lösningen på livets gåtor, inte filosofer och präster som kommer på vad som är meningen med livet. Det är inte forskare som kommer att komma fram till lösningen på vår existens. Det är poeterna!

Forskarna kan ha sina Nobelpris för sina resultat, så att säga hållplatser på den långa resan genom evigheten. Det är poeterna som kommer att komma fram till den slutliga lösningen. Det är poeterna som kommer att vänta vid slutet på det som är vårt liv i universum.