är det så
att om man inte utelämnar något
när man utlämnar sin själ
blir man lämnad utanför

eller är det bara så det känns
för att man själv inte orkar
se själens alla solkiga hörn samtidigt

trots att vi vet
sanningen i ordets slutsats
"det goda jag vill..."

att alla har en själ
som trots sin kärna av sol
har skamfulla vrår