Det är en skön höstdag. Egentligen tycker jag att hösten kommer för fort, det har den alltid gjort. Påminner mej om åldrandet och om förfall. Men nu är hösten här .Ännu finns inga egentliga höstfärger men björnbären som lyser så granna har tappat något av sin smak och jag ser nästan inga blommor längre. Som om naturen plockar bort en del av sin skönhet så vi inte skall sörja när frosten kommer med sina härjningar.
Men min lagottohund Lucinda är glad där hon snor runt mej. Hon är inte kopplad . Det var så jag drömde det när jag läste en bok av hundpsykologen Anders Hallgren. En bok om lyckliga, lydiga hundar.Och inte tänker hon på hösten nu när hon får ge sig ut i skog och mark. Hon snor runt och nosar och letar. Alla underbara dofter! Många av hennes vänner har lämnat små meddelanden , och dom vill hon inte missa.
Jag är glad att Lucinda har många vänner, glada ,vänliga hundar som alla kan vara lösa.

Vägen vi går har alltid funnits, eller åtminstone i hela mitt liv. Nog några generationer bakåt. Stenmuren innanför är nedrasad till hälften. Bakom en massa ris finns stenar efter ett litet stenbrott. Allt undersöker Lucinda, missar nästan att jag redan svänger runt kröken. Kommer springande i en förfärlig fart, som om jag är en rymmarmatte , som man inte riktigt kan lita på.

Så fortsätter promenaden. I somras blommade kaprifolen just här. Gick man där på kvällen så var vaniljdoften nästan påträngande. och Lucinda brukade söka smultron. Nu kan man hitta nötter på vägen om man har tur. Kanske plocka lite nypon, men det bryr sig inte Lucinda om, för hon har andra planer. Lucinda är en hund som kan ta vara på njutningarna i livet och i likhet med Jönssonligan så har hon en plan! Så hon snabbar fram till en liten äng som öppnar sig framför oss och väntar in mej. Fastän hon naturligtvis inte kan tala så visar hon så tydligt vad hon vill. Står vänd ut mot ängen , i riktning mot en liten kulle med en stor sten som ser så inbjudande ut i solskenet. Hon söker mej med blicken. Förstår matte? Och jag tänker på Anders Hallgrens ord att promenaden är hundens, så jag möter hennes blick och svarar ja.

Bara några sekunder senare så sitter jag på stenen på den lilla holmen och Lucinda ligger bredvid. Jag blundar och låter mej värmas både av solen och den varma lilla hundkroppen tätt intill mej. Så har vi suttit många gånger , Lucinda och jag. I vitsippsbacken om våren. I skuggan under ett träd under sommaren. Jag tror inte hunden tänker sådana stunder, hur tänker förresten en hund? Men sådana stunder är kärlek, stärker banden mellan oss.

Så vaknar hon till och reser sig och jag reser mej också. Vi gamla blir så glada varje gång vi kan ta oss upp! Nu har jag suttit på en sten och då går det lättare. Så fortsätter vi promenaden , går över till nästa äng för att vandra längs ett skogsparti. Jag har också en plan, vill besöka ett svampställe där jag sökte efter svamp redan som liten. Här blir Lucinda lite oroligare. Så många viltdofter, rådjur ,älg och vildsvin och den här ängen är ett favoritställe för det vilda. Hon springer framför mej och jag får ropa tillbaka henne flera gånger. När vi kommer till viltstigen som leder upp i skogen så står hon tvekande kvar.
Då kopplar jag henne och det har hon inget emot. Jag har märkt förut att kopplet ger henne trygghet. Jag släpper henne så fort vi kommit uppför backen

Jag hittar några svampar, det är inget kantarellår efter all torka och Lucinda har inget emot att vi ger oss tillbaka till ängen. Jag minns hur det var förr, då kunde jag plocka flera liter på det här stället, men det var innan de bruna sniglarna invaderade det lilla skogspartiet.Förr fanns det också ett överflöd av smultron i en sluttning men i år var det för torrt och de sista åren har sniglarna kalasat på de röda läckerheterna. Och vart tog alla nattviolerna vägen? Och pyrolan?

När vi kommer tillbaka ned till ängen kan vi välja. Skall vi gå tillbaka och söka oss till en stor kohage och titta på grannens stora kossor ? Av någon anledning gillar vovven kossor. Hon njuter av att stå och titta på dem, hur de ligger och idisslar, hur de betar och sävligt vandrar ett stycke till.Just ovanför den ängen brukar dessutom en korpfamilj träna flygning med alla sina ungar ,och det tycker jag är roligt. De är inte precis tysta av sig. Nu hör jag ständigt korpar, det gjorde jag aldrig som barn. Ormvråkar är det också gott om.Det är spännande att söka sig nära deras bo, det är bara att gå i riktning mot deras skrikande läten.

Nu visar Lucinda tydligt igen vad hon vill. Hon vill springa över ängen och plocka björnbär.Ja, det är just vad hon vill. Björnbär är favoritbäret just nu och det finns just inget annat så här sent. Visst kan vi göra det. jag gillar också björnbär. Jag minns barndomens alla björnbär. I min familj så åt vi risgrynsgröt varje lördagskväll och sen åt vi risgrynspudding. Och risgrynspudding tarvar björnbärsssylt! Och skall man hava sylt så måste man plocka bär!

Återigen säjer jag ja till Lucinda och nu får hon brått att tvära ängen. Vi tar oss in i ett nytt litet skogsparti där en glänta rymmer ett stort björnbärssnår och Lucinda börjar äta, men ack, alla dessa taggar. Lucinda blir glad när jag delar med mej.
Nu har solen gått i moln. Det är inte lika roligt längre och jag vill gå hem och koka kaffe. men Lucinda är fortsatt full av äventyrslust och vill gå en riktigt besvärlig väg hem. Jag hojtar på henne.
-Inte den vägen! Tänk på mattes knän!
Hon tänker på mina knän och följer snällt med mej. Nu är vi strax hemma och jag påminner henne som jag brukar på våra promenader att hon inte får glömma att kissa. Hon sjunker genast ned för att uträtta sina behov och hade hon kunnat tala så skulle hon ha sagt:"Javisst ja! Den där lilla detaljen hade jag glömt!"

Så är vi hemma . Jag går in för att koka mitt kaffe och Lucinda tar sig en tupplur i sin korg Det var en trevlig promenad. Lucinda fick inte träna hopp den här gången, det älskar hon, men det hände annat roligt. Vår promenad var ett samarbete där vi båda gav och tog.
Jag har lärt mej av Anders Hallgren att hundar inte kämpar för att ta över . Jag behöver inte bekymra mej över vem som går först genom dörren och liknande övningar. Respekt förtjänar man, det gäller både i relation till människor och djur.
Och kärleken mellan ett djur och en människa är en gåva till dem båda.