Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

(Tankar) Under ett paraply

Regnet som faller är kallt och friskt. Ändå är det någonting som inte stämmer när det slår ner i den nedkylda huden i mina handflator. En efter en faller de, regndropparna, tunga och sorgsna från en tät, bistert grå hösthimmel. Varje minut faller de lite snabbare och till sist rasar hela fasaden av stillhet och tre förfärade skrik hörs när vattnet börjar ösa ner.

Med intalat ointresse slänger jag en blick på tjejerna som slåss om platsen under ett paraply. Vänskap har för en kort stund förbytts till fiendskap, tendens till en rangordning har förbytts till kaos där alla tre gör sitt yttersta för att få så mycket plats under det eldigt röda paraplyet som möjligt. De knuffas lite diskret, mumlar åt varandra men vad de säger hör jag inte. Jag förstår bara att de är villiga att skydda sina håruppsättningar och sitt perfekta smink med sina liv om så skulle bli nödvändigt. Slutligen blir de alla stilla, kampen är över – för denna gång. Då är jag plötsligt inte osynlig längre, bara halvt. Tjejen som avgick med segern möter min blick. Blondinen med en prydlig hästsvans, hennes ögon är skarpa och kyligt blåa.

Även om jag frenetiskt tittar åt andra hållet kan jag känna hur den vandrar över min kropp. Kritiska, dömande och analyserande som alla andras.
”Jag borde ha vant mig” tänker jag för mig själv.
Men tanken inbringar inte så mycket som en knapp sekund av lugn.
”Ni är inte i behov av ett paraply”.
Tanken dyker upp nästan omedvetet och arg för att jag påminde mig själv, påminde mig själv om att ert hår aldrig kommer bli lika livlöst som mitt, korsar jag armarna över bröstkorgen.

Jag tittar på displayen på mobilen och undrar om klockan har stannat. Det har den inte, siffrorna slår om från 12.15 till 12.16. Bussen kommer inte än och det spelar inte någon roll längre - jag är redan genomblöt. Åter igen sneglar jag på det där paraplyet och personerna som står under det. Tjejerna har tystnat, har jag missat något? I samma ögonblick fnittrar de till och jag inser med iskylan spridandes i magen att de stirrar snett på mig. Instinktivt tittar jag åt sidan, förstår knappt själv varför jag drar bak den där drypande blöta hårslingan bakom örat. Tanken som alltid tänks i det ögonblicket gör det givetvis idag också och lyder som vanligt:
”jag har i alla fall smalare ben än er”.
Tänkt några gånger lugnar den ner mig. Ändå är jag väl medveten om att de vände bort blickar igen för länge sedan. Därför att jag inte är någonting i deras ögon. Bara den tysta och ensamma karaktären - men det är med en blandning av vemod och kontroll, älskade kontroll, jag vet att jag slinker lika mycket genom deras fingrar som alla andras. De tror att de har grepp om mig men jag är som varm sand en blåsig dag på stranden. Finn mig en gång och håll hårt för släpper du taget då försvinner jag för alltid. Jag slinker förbi som en skugga, jag existerar som en bråkdel av min forna glans och stirrar ut i en tomhet som aldrig vill fyllas. Ibland undrar jag om jag inte sett igenom livet, kanske till och med förbi det.

Ja, ni som stirrar från under ert paraply i er falska säkerhet, kommer ni någonsin inse att det ni så kritisk granskar bara är ett skal? Ser ni genom mitt falska leende eller mina korsade armar ett inre som allt mer faller i bitar, tusentals, miljontals av dem tills det inte finns något kvar av mig? Ser ni spöket av det jag en gång var som nu gömt sig med dammet som hopat sin under sängen. Allt damm som hopar sig i en rasande takt tillsammans med allt det jag borde göra, skulle ha gjort men aldrig blivit klar med. Det där som bara överger mig för att visa sig som svart på vitt men ändå som en sjaskig gråskala av oförstånd.

Är det en styrka, en svaghet eller en falskhet att kunna le och se glad ut även om det aldrig är så jag känner? Jag kallar det en lögn men en lögn i all välmening. Ibland hör jag människor tala om hur de bryr sig. Säga att de vill veta. Men jag säger motsatsen, att det vill de inte alls. Istället lägger jag locket på och håller mig samman medan jag känner tusentals otyglade känslor, obekanta och krävande, krypa runt i min kropp, mitt hjärta min hjärna. Sen kommer lugnet före stormen. Dagar då livet är som en tv-sändning i svart och vitt. Som en radiokanal utan ljud och sen slår blixten ner. Ett moln av panik, meterhöga vågor som slår omkull mig till marken. Golvet som rasar under mina fötter. Jag faller, jag faller och försvinner. Ni når mig inte, jag är på en mental klippavsats tusentals meter bort från er. Men som alltid när stormen lagt sig och kaoset ebbat ut så intalar jag mig själv att det var en dröm, en mardröm. Jag är säker nu men långt där inne vet jag att den kommer tillbaka. För det gör den alltid. Den suger tag i mig kramar mig som en iskall hand och splittrar ljuspunkterna för vinden. Men jag kan alltid önska att det bara var en mardröm och jag kan alltid hoppas att den ska ta slut.

Kanske skulle en inbjudan under ett trångt paraply en gång räddat mig från allt det här? Men jag tvekar, för jag vet att jag aldrig mer kommer öppna upp och besvara dessa obekväma frågor. Jag har gett upp att någon skulle förstå en komplex natur. Så kommer den slutliga insikten tillbaka, som den alltid gör, att om jag inte kan lita på mig själv, om jag inte fortsätter hålla detta hemligt då finns det ingenting att hämta i den här världen.

Och med ett enda, djupt andetag trycker jag ner alla känslor. Knuffar tillbaka dem till en plats där bara blixten kan komma åt dem. Jag förtränger illamåendet, smärtan och ställer in mig på ytterligare en näst intill sömnlös natt. I slutändan kommer det vara en gåva att vara starkare än personer som de där. Det är paraplyerna som står emot regnet inte dem. Och jag, jag ska bli mitt eget paraply, tunn, uppseendeväckande och stark – i den skrikigaste nyansen av rött de sett. För att aldrig låta de små bistra regndropparna komma i närheten av mig igen.


(2007)




Övriga genrer av Bittersweet__
Läst 297 gånger
Publicerad 2013-09-30 22:01



Bookmark and Share


  Larz Gustafsson VIP
Med all respekt så tycks det ju vara så att tjejer alltid ska tävla och jämföra sig med varandra.
Men det där du råkat ut för har jag varit med om även med killar. I synnerhet unga sådana. Och jag vill poängtera att jag är straight. Det har förmodligen även bespottarna varit.
Tonåringar är i allmänhet väldigt osäkra, och grupptrycket har hårdnat på varje frontavsnitt (som jag skrev i en av våra låttexter). Detta gör att de slår stenhårt utåt och söker febrilt stöd inåt. Ensamma är de mjuka och bambibetonade. Killar som tjejer. Halkar omkring på isen som det stackars rådjuret i Disneys film.

2013-10-01
  > Nästa text
< Föregående

Bittersweet__
Bittersweet__