Knastrande hud på mina flator
bara tio händer fyllda till
gräver djupt i sanden
vill bara finna…

Något gyllene att dra över mig om vintern
ett skydd, kanske
en pansardräkt
Något att hålla själen vid

- Djupa stråk av blå is,
vatten, salta havsvindar
drar över min låga

En vintergata
av svar
eller ett fallet löv
som tröst
min hy färgas vit av månens eviga ljus
eller
kölden som kryper tätt

När man lekt barn i drömmarnas timmar
glömmer man bort världens
inrutade liv
i små glaskupor
utan ljud
förseglade skrik

Jag har lekt barn nu så länge att jag inte minns
liten far i drömman
över landskap
bevakad, bejakad
en blommande äng av ofullständighet
en inre låga av
ständig förföljelse

- Du rinner ur mina händer
lik mjuk sand
smeker mina fingrar
Mina torra lämmar fnasar,
rasar, gräver
måste finna…

Barnet har somnat
i sommardaggen renad
Jag blåser kalla vindar
fäller is från mina skyar
skapar glas över mina sjöar
men barnet slumrar

krossar frost mellan sina ögonlock

Djupt rotad bor en svala
Den pickar mitt hjärta
badar i värmen
av mitt blod

Här är tomrum av
knastertorr melankoli
likgiltigt stadsbrus

Mina fingrar, spruckna,
fastfrusna
som rötter
Fånge i gränsland till riktighet
mina döda händer
måste finna liv
i frosten som täcker min svala

Dess sista andetag
fastfruset i blod