Melankolin var alltid mitt temperament
på gott och ont, för mig var sorgen alltid vacker,
och det här med vemod är för mig en medicin mot verkligheten.
Våra liv är bräddade med möten och premiärer
som dock alltid avslutas med avsked och dess smärta, som blir kvar.

Som något av en flykt från verkligheten och en lisa mot dess grymhet
hängav jag mig åt musiken, där jag fann "en högre sannings skönhet"
än all den brutalitet som tagit över dominansen i vår värld,
men ack! min mänskliga beskaffenhet var ej tillräcklig för musikens ideal,
min kropps och händernas begränsningar blev en förödande komplikation,
ett handikapp i högerhanden gjorde mig till livstidsinvalid,
en skada som med åren bara tilltog och blev svårare,
så att jag under mer än 20 år försökt och sett mig nödsakad
att avstå från musiken med ett vemodigt farväl för alltid.

Det har inte gått. Jag bara måste kämpa vidare mot omöjliga odds,
och därför har jag aldrig gjort karriär och aldrig nått en stor publik.
Vad gjorde jag för fel? Jag levde för min kärlek
för musiken och för konstens skönhet kanske alltför intensivt,
åsidosättande allt annat, jordisk kärlek, välfärd och karriär,
men jag har aldrig kunnat ångra mig. Om det är någon mening
med det som man lider för, så kan ej någon smärta bli tillräcklig.