Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Bli lycklig?

Hon går fram till ytterdörren. Trycker ner handtaget. Kommer på sig själv, hon kanske borde ha ringt på först? Det gick av gammal vana. När man gjort något varje dag under tre års tid så upphör det vara något man reflekterar över att man gör.
Även om det nu snart är ett år sedan hon själv bodde här.
Han kommer ut i hallen där hon just tagit av skorna. Hon rättar till sockarna och säger hej. En snabb omfamning. Han tittar på henne och säger ”du ser ut att ha gått ner i vikt, det klär dig”.
Hon har köpt fikabröd, han hade ringt på vägen och bett om det. Han tittar lite misstroget på påsen med kanelgifflar hon har i handen. Som om han inte är riktigt nöjd, att hon borde valt något annat. Halvt på skämt får han ur sig ett lätt frågande ”jaha..?” och tar påsen ur hennes hand. Han lägger prydligt upp gifflarna på ett fat. Kaffet står och pyser i kaffebryggaren. Den som hon köpt åt honom en jul.
Det känns avlägset nu.

Hon ser sig om i köket. Överenskommelsen var att vänta med försäljningen till efter sommaren, under tiden har han renoverat köket. Ny spis, nytt golv, nya bänkskivor. ”Det ser ju bra ut” konstaterar hon och ler mot honom. Han berättar något om en snickare som var svår att få tag i. Hon nickar.

Det ringer på dörren. Han öppnar. Det är mäklarna som de, eller mest han, anlitat. Höga klackar, trendiga scarfar och portföljer. Det här är ett jobb för dem. Det är hennes hem. Var. Inte nu längre.
”Har ni köpt hus?”
Frågan är korrekt ställd. Det är inget fel på meningsbyggnaden. Rymmer både subjekt och predikat. Det är kontexten den befinner sig i som utgör felet. Och den efterföljande tystnaden med hans lite överslätande ”nja” till svar, som mest för att rädda en ovetande mäklare från det uppenbara klavertrampet. Som om det vore en självklarhet att två människor som går vidare gör det tillsammans, åt samma håll.

Hon undrar hur det blev så här. Hur två individer kunde leva så länge under samma tak och ändå inte känna varandra. Så oförmögna att nå fram. Hon hade ofta fått höra att hon har dålig tidsuppfattning och svårt att bedöma avstånd, precis så som hon alltid haft med avståndet mellan sig själv och honom. Det som fanns där redan från början - fast hon inte såg det alla andra såg - och som växte sig allt större med tiden.

Det ringer på dörren igen. Det är paret som vann budgivningen. De frågar om de får gå runt och se sig om en gång till. Allt gick ju så snabbt på visningen, så många intryck på så kort tid. De ser glada ut. Hon minns hur det var när de själva flyttade in. Alla planer de haft på att slå ut väggar och göra om. Hur hon älskat murgrönan på berget intill och att ena väggen i vardagsrummet hade en inbyggd bokhylla.

Fyra rum och kök. Det var lite större än vad de egentligen tänkt, men det gjorde ju inget, en lägenhet att växa i. Få barn i. Bli en familj i.
Istället fylldes alla rummen med tomhet.

De samlas i vardagsrummet för att skriva under papper, sitter ned vid matsalsbordet. Hans matsalsbord. Sakerna är redan uppdelade och på tisdag kommer flyttfirman. I en relation där allt kommit att handla om det praktiska blir också en separation praktisk. Det är då hon önskar att de bråkat om vasen tavlan soffan. Egentligen vad som helst. Att det någon gång funnits något värt att bråka om och slåss för.

Nästa gång de ska ses blir på banken då köpet ska gå igenom. När de skiljs åt säger han ”vi hörs” och sen en hastig kram.
Hon tänker på de nya ägarna och undrar om de kan lyckas med det som de aldrig förmådde. Att bli lyckliga.
På väg därifrån sneddar hon snabbt förbi Sorgen. Ser den stå på andra sidan gatan och vinka. Hon orkar inte med den idag.




Prosa (Kortnovell) av katastrofromantiker VIP
Läst 628 gånger och applåderad av 25 personer
Publicerad 2013-10-08 13:50



Bookmark and Share


  KattenKin VIP
Fint flyt i din mänskliga berättelse, du skriver bra.
2015-08-01

  Nasruddin
Wow, gillar verkligen hur du lyckats fångat så många viktiga tankar och känslor i ett så kort händelseförlopp. Jättebra.
2014-04-12

    ADI Nehlin VIP
starkt text
2014-04-07

  Tillbringaren
Jättefint skriven novell. Det händer ingenting dramatiskt men du bygger ändå upp en nyfikenhet på en gång som sedan håller i sig hela vägen. Och allt känns äkta. Det är skickligt!
2014-01-18

  Engel
http://www.youtube.com/watch?v=jLGobWuiYuc

2013-11-22

  Tino
Stark med en otrolig inlevelse.
Tragiskt men ändå inte på det värsta sättet.
Känslan är dock stark då separationen inte verkar vara den verkliga önskan. Bara ett tråkigt faktum.
2013-10-08
  > Nästa text
< Föregående

katastrofromantiker
katastrofromantiker VIP