Aldrig har S: t Paulsgatan varit så lång som nu, hur snabbt hon än går så sniglar hon sig fram. Målet, klungan med gula stenhus alldeles i slutet av gatan växer sig sakta större. Hon önskar att hon redan var där och hade gått över tröskeln, satt sig på en stol. Ingen återvändo. Helst skulle hon redan ha varit där och sitta på pendeln mot Bålsta nu med högt dunk i lurarna.
Det är vårdis, benen travar på och hon skakar och sväljer. Sväljer illamåendet, misstänker att trettio cigg innan klockan fem inte är så klokt om man i vanliga fall röker tolv. Tänder nya cigg mot gamla glöden, tänder en till efter det och hon har två paket i väskan och vita tändaren.

- Jag klarar inte det här. Jag står inte ut jag klarar inte det här, viskar hon till sig själv.
Hon sluter ögonen öppnar blinkar hårt, vänder om mot pendeln och magsäcken knuts och hon vänder tillbaka fortsätter mot gula husen.
Hon torkar av handsvetten på jeansen och gör ett försök att sätta upp håret med plastspännet från HM som envisas med att sätta sig på snedden. Tittar på händerna känner kroppen som rycker och biter i mjuka huden och känner smärtan komma och känner smärtan spridas.
Svarta olivögon och guld i öronen, runt handled och vrist.
Hon mosar ciggen under gympaskon, kliver upp för trappan och in genom porten.
Dörren in till salen är stängd, här har hon vankat runt på Söder i timmar och oroat sig och väntat och ändå kommer hon för sent.

Handtaget trycks ner hon smyger in och rösten tystnar någon sekund som om någon tappat tråden men fortsätter sedan direkt. Hon ser sig inte omkring utan sliter tag i första bästa fällstol, sätter sig ner och kinderna hettar och väggarna närmar sig från alla håll. Tankarna går runt och snurrar och vrider upp henne.
Hon försöker lyssna men hör inte vad de pratar om inte ett ord kan hon urskilja och hon försöker koncentrera sig på att se oberörd ut, biter på knogarna.

Rummet tystnar hon tittar försiktigt upp och ser att alla har vänt sig mot henne och det brusar i öronen, hon söker en punkt att fästa blicken på.
- Va, får hon slutligen ur sig.
Folk skrattar uppmuntrande och det är nästan fullsatt, män och kvinnor i olika åldrar.
- Hej jag heter Morten och jag är en beroende, säger en blond kille som sitter vid bordet i mitten av rummet.
- Hej Morten, svarar folk och hon tittar, sväljer blodsmak, illamåendet stegrar.
- Som jag sa nyss så börjar mötet gå mot sitt slut och jag vill att alla som inte presenterat sig ännu gör det nu.
Leende ansikten och svarta prickar börja inta hennes synfält och hon nyper i låren hårt, hon tar sig samman.
- Jag heter Rakel.
Där kommer tårarna hon väntat på och motarbetat och nu droppar de varmt från hakan, t-shirten. Hon gömmer sig i jeansjackans armveck, det slamras med stolar och skämtas, bullriga mansröster.

En doft av kvalmig vanilj och hon tittar upp och möter ett par gröna ögon som vänligt ser in i hennes.
- Hörru pärlan välkommen hit det här kommer att bli bra ska du se.
Den korta fräkniga och lite knubbiga tjejen tar hennes hand och de ställer sig i den redan bildade ringen. Bleka kinder, ostadiga ben och hand i hand i hand i hand och rösterna mynnar ut i tystnad för att sedan öka i styrka.

Gud, ge oss sinnesro
att Acceptera det vi inte kan förändra
Mod att förändra det vi kan
och Förstånd att inse skillnaden
Tack

Hon känner en passerande värme inombords, folk ler och vissa håller om varandra. Ytterkläder tas på, stolarna staplas upp längs väggarna och någon plockar undan använda kaffekoppar.
Folk myllrar ut från möteslokalen och en kvinna utan tänder i överkäken skrattar högt, de flesta röker och verkar känna varandra. Hon tänder en cigg och tittar ner i marken händerna skakar fortfarande men hon andas lugnare.
Hon går ner för trappan drar djupa bloss, ser att jeansen har gått hål på båda knäna nu och hon är torr i munnen och kaffe behövs starkt kaffe. Hon hade känt att det luktade kaffe i lokalen men vågade inte se sig om efter det.
- Du tjejen, har du en cigg att bjussa på eller.
Den fräkniga tjejen kommer halvspringande efter henne och det rödlätta håret ligger rufsigt runt hennes ansikte och Rakel räcker fram sitt paket och mumlar något som hej.
Tjejen sträcker fram sin hand.
- Cissi heter jag, det här va ditt första möte va jösses jag kommer ihåg mitt första ojoj.
Hon pratar på och Rakel är tyst och ibland nickar hon lite. Hon gestikulerar mycket och skrattar med hela kroppen och Rakel sneglar på henne river i håret, tänder ännu en cigg.

De kommer fram till tunnelbanan vid Mariatorget, den här Cissi bor tydligen på röda linjen och Rakel hasplar ur sig att hon ska vidare till pendeln vid Södra station och Cissi krafsar ner ett 073-nummer på baksidan av en använd remsa.
- Men du ta mitt nummer, ring om du behöver hjälp att ta dig iväg på möten å så.
Hon ger henne en kram, Rakel står stelt och vet inte var hon ska göra av armarna.
- Ring, jag vet hur jobbigt det är i början.
Cissi försvinner ner för trappan och Rakel ser efter henne, tårar i ögonen men hon trycker ner dem.
- Skärp dig nu för fan skärp dig.
Hon drar jeansjackan tätare om sig och när hon köpte den för några år sedan hade hon fyllt ut den snyggt nu hänger den som på en galge. Sol har letat sig fram mellan molnmassorna men hon fryser trots plusgraderna, kroppens tunna blåvita hud, läpparna är nariga och händerna kalla. Arg stampar hon på en tom ölburk tills den platt sparkas in i en buske. Hon har läst NA-häftena och är övertygad om att det där inte gäller henne.
- Jag klarar mig själv, måste dra ner lite bara, jag fixar det, jag fixar det.
Hon sätter sig på en bänk och håller armarna hårt omkring sig, vaggar svagt. Det värker i armarna och kliar under huden och kallsvetten rinner som vatten från pannan.
Rakel tar skakig upp sin nötta Nokia och ringer, killen som svarar vet vad det gäller så fort han ser hennes namn på displayen.

Hon går fram och tillbaka i sin lägenhet. Den är liten. Lyfter på saker, placerar om saker. Knäcker knäcker ut käken. Eksemen i ansiktet. Hon kliar kliar hål. Blöder river upp. Smörjer in gnuggar. Bordet ska inte stå där. Sängen är i vägen. Stolarna ska vara någon annanstans. Hennes gardiner. Hon river ner dem.
Badrummet. Hon står i badrummet. Vänder sig om, flera gånger. Vänder sig om. Drar ner duschdraperiet. Spegeln i hallen sitter snett. Hon rättar till den. Tar bort den. Sätter upp den. Igen igen. Hon klöser sönder utslagen. Blöder i ansiktet. På halsen. Dukar bordet. Matchande koppar. Dukar bordet. Måste diska något. Allt luktar illa. Hon säger:
- Sluta, sluta nu.
Lägger sig på madrassen. Kryper in under bordet. Sitter på stol nr ett. Nummer två. Sätter på plattorna, letar. Kastar saker, letar. Stänger av plattorna, letar. Tömmer varje byrålåda, letar.
- Sluta Sluta Sluta.
Plöjer upp djupa fåror med naglarna. Långa sår längs underarmarna. Letar. Vänder upp och ner, letar. Hon hittar grejerna. I Bh:n hittar hon sina grejer.

Ljus natt och fyra nätter utan sömn, Folkungagatan. Sommarhår och fnittrande grupper passerar. Andningen hoppar, sönderslitna nagelband. Pengar byter ägare. Ner med grejerna i fickan, in på närmaste krogtoalett. Bråttom bråttom, handen vill inte lyda.
Äntligen. Fort, det bränner sticker. Surt vitt lite gult klumpigt. Andedräkten luktar kemiskt. Panna mot plastigt toalock. Flimmer.
Kallt vatten i ansiktet. Ut i lokalen. Kropp mot kropp. Musiken slår henne, ljuset bankar på ögonen. Svett och kletiga munnar. Ansiktslös massa som rör sig snabbt. Huden pumpar, elektricitet längs ryggraden. Kroppen skriker.
Det är aldrig nog och natten tar aldrig slut.

Klibbig förmiddag på varuhuset i Gustavsberg. Hon irrar runt i gångarna, taket snurrar, lysrören stirrar på henne. Hon skriker mot dem:
- Jävla svin.
De svarar inte.
Tittar på sina händer. Allt dras ihop, suddas ut i förvriden skräck. Dansande jävlar. Hon gör varv efter varv runt fruktdisken. Förvirrade piruetter. Skor, skor. Hon har sett i tidningen att de har billiga barnskor här, gröna flip-flops. För tre år sedan föddes dottern. Mörk, liten, tjock. Hon vill hämta henne från fosterhemmet.
- Allt kommer att bli så bra så bra så bra så bra.
Luften vibrerar. Ljudet går i vågor. Hon nyper sig i kinderna, tar på sig solglasögonen. Försöker fokusera blicken. Skor, skor. Om bara lysrören kunde sluta stirra.
- Jävla svin.
Hon känner hur det kryper längs benen. Snurrar runt, stampar slår vilt omkring sig. Fäktar fräser snubblar.
- Jävla svin.
Hon skriker högt nu. Högre, högre, högre. Lysrören ovanför.

Huvudstadens ensamma kvarter och gata upp gata ner och tunnelbanans spår, bussens väg. Dagarna tickar fort varje timme är tyngre än den förra och nu har nätterna börjat slå över och bli kyliga igen, mörkret väntar runt hörnet och det kallas höst.
Rakel tar skakig upp mobilen och bläddrar igenom telefonboken flera gånger, för hon vet att hon la in numret den där gången som de träffades.
Hittar hennes mobilnummer och ringer och en signal och två. Cissi svarar.