Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Sin egen fostrare...



Den lilla flickan stod i sin spjälsäng

Såg de hon älskade och behövde mest på jorden

Skrika på varandra

Slå på varandra


Förlorade hon redan där sin själ

För redan där började hon bygga sin barriär

För sin överlevnad


Bråken följde henne hela vägen

Människor kom och gick i hennes liv

Men den sanna kärleken saknades

Hon fick bara känna på den oäkta


Allt hon fick var bara för överlevnad


Hon fostrade sig själv

Gav sig själv allt det hon behövde

Hon gav sig kloka ord

Hon tröstade sig själv

Torkade alltid sin tårar själv

Hon var sin egen trygghet

Svek sig själv aldrig

Litade bara på sig själv


Hon log mot världen

Men inom henne hade hennes hjärta förlorat glöden

och ersatts av något annat

Hon skulle aldrig kunna älska som andra

Bara med avstånd

och aldrig för nära

Och alltid med en misstänksamhet

Alltid beredd på att bli lämnad

Väntade alltid på att falskheten skulle visa sig

Väntade alltid...


De ända hon har älskat med äkthet

Är hennes barn

Hennes ända sanna kärlek

Men även där går hon och väntar

På tå

Kan inte ens lita på dom


Kan inte lita på livet


Än i dag väntar hon på att hon ska ha fel...




Fri vers av Anna Nyman
Läst 179 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2013-10-13 09:25



Bookmark and Share


  Lars Hedlin VIP
Mycket myclet starkt och bra skriftat!
2013-10-13
  > Nästa text
< Föregående

Anna Nyman
Anna Nyman