boetten öppnades vid samma stund dörren stängdes
vid entrén av brustna drömmar som hägrat de omaka

ensam stod kvar och andades i takt med försvinnande
fotsteg nedför en gnistrande vitbeströdd björkallé som
erinrade en evighet av pulserande rundgång kring den
sköraste handled som bar fullmånen i utsirat silver.

den absoluta stillheten bäddade om dem under ett vagt ljus,
punkterna som mörkret förtärde
var gång inbrottet anlände.

och tiden, tiden visade aldrig några visare, för även Lovisa
visste redan, den spillda illusionen
när hon låg där och viskade vidare

– Det var alltid när vi fann varandra som vi skiljdes åt.