hjärtat stannar till lite
när du närmar dig mig
och du hejar och går
som att den där natten
inte lämnat ett spår.

och jag hör hur folk pratar
och det känns som att någon
stramar åt inombords
andetagen flämtar och jag
kan inte längre finnas kvar
där jag befinner mig nu.
för jag hatar när folk pratar
speciellt om mig.

jag kände hur något rasade
inombords då blickarna
slängdes över mig alldeles
för ofta att jag skulle fortsatt
vara ingen.
som jag gillar att vara.

din ord har säkert inte
nått någon.
jag grät när jag kom hem
och en scen
spelas upp när jag
lämnar tågstationen bakom mig.

jag var dum.
ung och dum.
ung och kåt.
ung och vild.
och jag lät dig
känna lite för nära på mig.

och nu är jag rädd.
att dina läppar ska sluta
vara förseglade
och folk ska prata
speciellt om mig.



(det gör sådär ont
att inte ens hjälper
att skriva om det.)