Det förflutna lever i oss utan kronologi... varje berättelse om ett liv skulle kunna löpa i parallella kolumner, varje berättelse skulle kunna uttrycka helheten om det inte vore så att vi lärt oss att tänka i sekvenser, i hierarkier - viktigt -  oviktigt - början - slut.

En ung kvinna i blå klänning reser sig för att gå från sitt bord ett visst avstånd från mig på samma kafe´ där jag själv sitter och skriver. Jag har inte kunnat avhålla mig från att betrakta hennes unga lite drömska ansikte då och då där hon ensam satt vid sitt bord och skrev, helt försjunken i sig själv och sitt. Jag tyckte mycket om det jag hade sett och nu gick hon lugnt sin väg.

En kväll för tjugofem år sedan; en bardisk någonstans och en ung mörk kvinna betraktar mig från ett avstånd med en, som jag då tyckte, något drömsk blick. Då och då möttes vår blick. Jag satt i ett samtal med andra, men jag kunde inte avhålla mig från att se åt den mörka kvinnas håll i sin blå klänning. Ensam stod hon där och betraktade mig, lite drömskt. Tiden gick och sedan helt plötsligt stod hon inte längre där, hon hade gått.

I många år efteråt undrade jag över ... Hennes drömska blick ... liksom nu

copyright © Ari Eskelinen 2006