Vi satt stilla, i en glänta.
Under ett enormt träd, med stora hängnde grenar,
fyllda av världens alla färger.
Under en trädkoja, stor som ett slott, vars grenar var täckta
av lyktor med levande ljus. Under ett hav av liv.
Vår glänta var dränkt i en solnedgång som aldrig ville försvinna.
Omgivna av blommor, mjukt gräs och luddighet.

Jag tog din hand, lät Shakespeare förklara för dig:
"Landa med mig, ingenting har någonsin haft sådan sötma.
Att flyga, min vackra fågel, är ingenting mot att i få landa i kärlek."
Du log mot mig, ett leende jag så väl kände igen.
Ett leende som förklarar allt, som berättade att jag inte förstod,
ett leende av kärlek, förstående och total empati.

Du svarade med din mjuka röst: "Det är det vackraste som finns,
att en dag få landa. Men ännu är det inte dags- för mig, för tidigt.
Så snart jag är redo, kommer jag till dig."
Din blick förklarade hur ditt hjärta fortfarande slog för en annan man,
dina ord värmde min euforiska själ med hopp och stillsamhet.

Så fort du är redo, så vet du vart jag finns.

Och där vaknade jag ur den vackraste drömmen jag haft.