Om en dag, då vi letade en trogen publik,
skall en vår, åter böljande ur träden förmå.
Likt ett liv, flyger tankarna i dödens mimik,
att ur dig, tvätta fläckarna av bröstets ridå.
Som ett barn, söker tryggheten i sinnlig manér,
skall ock du, en skog slöjande i själen ta med.
Rid min vän, över kullarna till näckens fanfar,
långt långt bort, där havets vågor åter tagit fart.

© georgmoller.se