Du har en käklinje formad av dolda, rakbladsvassa kanter.
Inbjudande, definitiva och destruktiva.
Du skär försiktigt vinden i tu när du vrider dig åt mitt hål.
Ler ett ihåligt leende och blöder långsamt ur din mun.
Med kristallklara ögon låter du mig se, precis vad du vill visa.

Ärr. Krigsmedaljer på din bara hud. Kritvita sträck som berättar
mer än din ordfattiga förmåga, någonsin skulle kunna förmedla.
För vem behöver ord, när man har en kropp formad av svårigheter
och självhat? Du vet vad som saknas dig, när dina vackra, smala fingrar
greppar kring allt det du hatar. Tro, saknad och avsmak.
Du är ditt eget bränsle. Du är vätebomben som kommer förinta;
allt jag känt till och trott på. Du bränner dig kontinuerligt och konstant.

Och för varje andetag du håller inne; för varje tanke som aldrig fick plats;
för varje gång dina delikata och vassa tänder slår hål i din tunga- så sker
det någonting. Du tänds. Du självdör. Du återföds. Med eller utan smuts
och våld. Med eller utan medvetenhet. Med eller utan dig reflektionerna
du så hårt försöker tränga tillbaka.

I natt är du prismorna på min vägg.
I natt är du min själs katalysator.
I natt är du snedsteget jag så länge saknat.

Driv mig till vansinne.