Han lade ut strypkopplet på marken och planterade sitt bonzaiträd
vid strykopplets fäste. Allt som krävdes var tid och omtanke.
Han beskar trädet med rädslor för att det skall nå sin pontential.
Varma händer planterade om miniatyrträdet i mjuk och varm jord.
Som ironon av hans kärleksfulla familj och sitt självskapta öde.

När tålamodet tog slut- kliandet i hans gröna fingrar och huden runt hans
hals började strama åt- då letade han efter hjälp. Ställde sig på sekatören.
Balanserade på kryckan som hjälpt honom dit han är. Allt för att fallet från
från sina minatyrsnaror skulle göra någon skada. Men snaror av silke,
avsatser skapta från stoff av rädslor och trädstammar tunna nog att
brytas vid mild kritik skulle aldrig räcka.
Och att ta saken i egna händer är allt för obehagligt.

Så han somnade utmattad bredvid den avtrampade sekatören,
med den slacka linan runt sin hals. I hopp om att nattens kyliga
regn skulle krympa honom till passande storlek, eller att aldrig mer
behöva vakna från sekunden av lugn. Inget är vad det var,
inget skulle behöva bli som det blev. Allt skulle falla på plats,
om han slapp sin verklighet som han så omsorgsfullt svarvat fram.