Det bor ett odjur i mitt bröst,
som sedan dagen mitt första andetag i frihet drogs,
har närt sig på mina inre skuggor.
Han -min specifika varelse- har lett mig bakom dörrar jag
till var pris försökt försegla.
Med sin vassa tunga, sina syradroppande klor och
sina allseende ögon tar han sig igenom.
Bryter avspärrningar, löften, gränser och sanningar.
Allt för att få sig sitt- det jag ännu brottas för att förstå;
Mitt odjurs röst.

Genom dödsföraktande nonchalans har jag i besatthet agerat,
förlorat mig i livet som det sig kan te. Med livet som insats,
med min själ som första och sista skydd mot fallen jag allt för
ofta frestas inför att ådra mig, har jag i panik frågat mig själv,
varför jag gör som jag gör. Varför odjuret i mitt bröst
fortfarande lever. Varför sans, ärlighet och godhet kan ta smällar
som klyver värderingar, medans mitt bröstkorgs djur fortfarande lever.

I mitt sista försök till frigörelse från det som kan synas så som jag,
har jag svält mig själv.
Min fysiska fattigdom och mitt känslolivs egensuicid har kostat mig
det enda jag aldrig kunde erbjuda mitt odjur. Min frihet.
Jag stigmatiserade mina lustar, drömmar, min passion och
mitt jag som jag så gärna gett.
Allt i kampen mot odjuret som aldrig kan dö.

Så jag frågar dig nu, min vishets bane, vad är det du vill ha?
Är erkännandet av dina sötsura tankar det enda som behövs?
Ironin vore fulländad- ångern komplett. Jag slår mig fri
från bojor av skuld, skam och skendräktiga rädslor,
och erbjuder dig det sista jag har att ge:

Tillkännagivandet av din existens.