Ursäkta ursinnet, låt åren gå
glöm bort kniven,
som skar så djupa sår
Rösten som ryter i minnet
Det onda
som aldrig lämnar ditt sinne


Vi blir till ett och samma
samma gamla orm
tills flaskan är tom
i vår ensamma stund


Det är du, du blir jag
lika stark och lika svag
samma ande ur en flaska
Ett arv att trasigt traska
med blanka skor
på moder jord


Din tröstlöshet och alla dina tårar
till ingen nytta för en iskall dåre
Det gamla hårda hjärtat, samma sten
och välbekanta vassa röst
som borde vara len
och trygg och full av tröst


Jag och du, Vi är ett av samma orm
som ringlar genom tidlös form
Det är ett vrål som skär i hundra
åter hundra år


Ett sekel går så fort att glömma
när vi väl har börjat drömma
Kan inte minnas ens igår,
ett ärr som säkert var ett sår


Kan inte minnas dina tårar
Inte minnas iskall dåre
Inte minnas var vi var
eller vad vi sa


Inte minnas brustna löften
Inte minnas uteblivna trösten
Inte minnas någonting
Inte denna dekadens,
en tröstlös existens
av abstinens


Så ska denna flaskas vrede
ordna ilsket i ditt rede
åt Fenix liten plats att kvarta
hulka, darra eller snarka
för Du ska leva samma djävel
en tupplik prominens
av abstinens