Hon hade burit sina fina drömmar

i hela sitt liv, en betungande börda,

då de flesta av dem, ej uppfylldes

hon lyssnade till sin innersta röst

när hon kontemplerade i skuggan,

under ett blommande körsbärsträd

varför bär jag bördan på mina axlar?

uppfyllelsen blir ändå aldrig lika ljuv

och vacker som en stillsam längtan

hon gav alla sina drömmar vingar,

släppte ut dem likt fåglar, en efter

en, vinkade dem farväl, såg när de

sakta svävade i sin flykt mot fjärran,

över körsbärsträdets mäktiga krona

hon kände en underbar lättja i själen

hennes finaste vän, som hon håller kär

är nu blott en längtan, en längtan hon

för evigt bär med sig, intill sitt hjärta

och

aldrig, ska hon begråta drömmar mer