Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
BYGGSTENARNA


Månskensplaneterna

Regnet öser ned: Jag springer tvärs över torget.
Jag ser dej på håll hur du viker av
ned mot de blå husen.

Jag fortsätter fram
ner mot de tysta kvarteren nere vid vattnet
där jag har båten förtöjd. Ingen bor där. Det är så tyst.

Regnet avtar
och månskensplaneterna uppenbarar sej på natthimlen.

Jag brer två smörgåsar, utanför är husen domsamma. Blå i sina stilrena konturer. En vind som fladdrar och leker med skuggor på huskropparna.

Jag är ständigt sömnlös
dessa suggestiva månskensnätter.
Henne klär jag av och trär ett hölje med diamanter över.

Hon finns inte, endast i mina dikter och hon kan vara du

om du vågar släppa in dina änglar i detta kvarter.

Det kommer en morgon och allt är sej likt.
Jag vill inte vara i det. många gånger har dom försökt
ta ner dess planeter. samtalat med mej. Jag har suttit i slutna rum

i dagar och nätter. Men mitt skal är jag.

Det öser ned nu och glöden slocknar. Dina ögon blir ledsna,
du får inte sluta skriva nu, du får inte.

Ute i viken försvinner båtar ut och kommer aldrig mer igen,
jag vet, du skriver om döden, tänker du.

Det ofrånkomliga och det oändligt vackra.

När jag traskar ner mot centralen och sätter mej på ett tåg
är det dej jag reser till, alltid.

Aldrig har planeterna legat så nära som när jag närmar mej slutstationen, kliver av och sluter mej till månskensplaneternas natt





Prosa av Lars Gullberg
Läst 467 gånger och applåderad av 12 personer
Utvald text
Publicerad 2013-10-31 10:38



Bookmark and Share


  Connie
Skön text, där jag följer varje steg du tar!
2014-02-21

  axveronika
Fint om månskensnätter - du har fångat det magiska i dem
2013-11-11

  b.c.
fin och intressant dikt!
2013-11-11

    ej medlem längre
Skön att läsa, drömsk men ändå vardaglig
2013-11-11

  KYREUS of Sweden
Glimrande!
2013-11-11
  > Nästa text
< Föregående

Lars Gullberg