I födelsetid jag begav mig mot ängamarks älv,
för att tvätta tankar från nattlig tjära.
Uppå barrbeklädd dimstig jag vandrade själv,
men ändå med spelemannen så nära.

Vi leddes förbi sankgap och gränslösa stup,
dit bäckars brus mitt ingrodda bröst ville rena.
Där jagade jag jordvidd och dök nedåt drömdjup,
till toner från bandlösa strängar som spela.

Och när solen sjönk stilla över sinnen och sjö,
fördes jag så hemåt genom disdränkt myr.
Till stugan ovan fjälltoppar slumrande i snö,
där täljde jag lycka och satte svarttorv i fyr.

Dit skall mitt minne för friheten fly,
då livslyktans glitter blir matt.
Där lockar ljusspel på kopparblank sky,
och dagen som aldrig blir natt.