Astronauten i fåtöljen
Du härmar deras leenden
en kall grimas bakom en bluff som ingen synar
- Ser de inte vad du är?
Kanske hindras de av sina egna höljen
men inga höjda ögonbryn
för astronauten i fåtöljen
Skratten ekar
röster vrids ut och in
når fram som uppbrutet radiobrus
En hand mot din guldfiskskål
lämnar spår av imma på rutan.
Sträcker ut handen
för att möta fast du aldrig kan nå fram
så länge dräkten sitter på
Du vill slita av den, krossa glaset, stå där naken
men dräkten håller dig vid liv
Vid liv men alltid ensam.
Sjunker tillbaka
kan aldrig röra dem där ute
så nära men för alltid ljusår bort
och du svävar
ut i vintergatan
Domnar
Och du drömmer
en dröm om att röras
av en värme lika skör som din
en hand mot din kind
varmare än rymdens alla stjärnor.