Hösten skulle bli så bra
sedan regnade den bort.

Det skulle vara vi varje dag
sedan blåste löven av träden.

Löven var i vackra färger,
vackrare än oss i alla fall.

De singlade ner på marken,
och blev trampade på till en sörja.

Sedan låg de på marken
där de ruttnade bort.

Vi var hösten.
Växlade från grönt till gult till svart
och blev till intet när vintern åt upp oss
med förtjusande strålande vita snöhögar
som varje gång de faller ner
förbluffar
hur vackert det blir
nästan lika ljust som på sommaren
fast det är lika kallt
som det då är varmt.

När vintern kom och när vintern gick,
smälte spåren av oss bort.