Moln, moln överallt. Dunkla moln på himlen och dunkla moln i sinnet. Och en storm i magen, ett fartfyllt hav som inte ger henne någon ro. Hon undrade ofta, om himlen speglade hennes inre, eller om hennes inre speglade himlen. Hur det än var med den saken så var ett säkert: hon såg inte längre var randen av tårar på hennes kind slutade, och var det oändliga havet nedanför henne började. Allt var grått. Byggnaderna var grå, luften var grå, himlen var grå, hon var grå. Hon smälte in som en sten i fasaden, blev ett med regnets droppar och flöt fram längs gatorna. Gatorna som var fyllda med människor utan ansikten, lampor som inte skänkte något ljus. Gråheten kvävde henne, överföll henne med sin fulla tyngd, gjorde det svårt för henne att låta luften omrking henne komma in i lungorna. Hon ville ändå inte ha den i sig. Ville inte vara full av ångest, av krossade förhoppningar, av den bistra smak som sorg förde med sig och som vägrade lämna hennes tungspets. Men vad ville hon då?
Jo, inte så mycket.
Inte så mycket, men egentligen alldeles för mycket. Hon ville till Paris. Till fester och rödvin, och fransmän som viskade hennes namn i sommarnatten. Till kärlek och åtrå, till äventyr och vänskap.
Vad fick hon då?
En dag i Paris som bara gav henne mersmak och fyllde henne med falska förhoppningar. Och en flaska vin som hon ändå inte hade något tillfälle till att dricka. Och hon fick en pojke, som var mer svårförstådd än de matematiska formler som fyllde hennes böcker, mer komplicerad än en rubikskub. Och hon letade ständigt efter logiken bakom den, efter det hemliga tricket som skulle få henne att förstå hur hon ska handskas med den. Gjorde hon det då? Nej, ni gissar rätt. Klart hon inte gjorde. Hennes liv var en öppen teaterföreställning, människor kom och gick och alldeles för få stannade kvar. Vem som helst var inbjuden att titta på, och hon gjorde vad hon kunde, försökte mer än hon borde, för att få dem att bli en del av showen. Men kanske var huvudpersonen inte tillräckligt intressant, kanske hade de egna manus att skriva på. Hur det än var med saken, slutade showen alltid likadant:
gråa moln
gråa moln på himlen, på fasaderna, gråa färgstänk som dränkt alla färger
och tomma stolar
rader av ekande nakna säten
och så hon
ensam kvar i mitten
med instikten om att det inte var en föreställning
och med vetskapen om att den inte skulle ta slut när ridån gått ner