På knä vid säng
Dessa broar. Min tungas fuktiga
irrgångar. Förblödande enfald
envetna rörelser mot virke och
du du jag gav dig allt du gav mig
allt tillbaka i vitt linne tog jag er
ifrån och nu nu ska du skänka mig
det åter nu nu har tacksamheten inga
gränser.
Ett jag som skrattar kanske hoppar
eller dansar och människa du människa
du med alltet viskande likt loppor
sprider sig i gångar suger önskar in
och lilla jag betraktande
Jag älskar tänka mig som störst
som vackrast jag önskar tänka mig
i lövets dans i träff av sol av strålar
jag önskade mig allt och ingenting
fick duga
Nu du store ser du hur ett bockande
låter hur vi härmas flockas
jag hör dig allt när tystnad jämrar
sig mot kudden
Hur du med ena handen trött i
jämnmod tröstar. Du kärlek varför
Varför nu och dina ord i tystnad
som vi tvingas tolka. liv efter liv.